Långluncher är bland det trevligaste jag vet. Tyvärr hinns det inte med tillräckligt ofta, de flesta man skulle vilja sitta ner i flera timmar med ju har kontor de måste vara på om dagarna.
Därför får jag passa på när folk är lediga. Som på sommaren. En av förra årets mest minnesvärda långluncher ägde rum på Hotell Skansens uteservering. Min gode vän P hade tagit tåget upp från Helsingborg. Vi är gamla kollegor trots att vi aldrig jobbat tillsammans. Bägge har vi nämligen en bakgrund som reseledare för en av Sveriges största charterarrangörer. Ni skulle förresten bara ana hur många fd reseledarkompisar jag sprungit på i Båstad under årens lopp.
Tillbaka till långlunchen med Helsingborgs-P. Eller det är ett lite väl snävt epitet att förläna honom. P är nämligen kvar i resebranschen och har i ordets rätta bemärkelse ”hela världen som sitt arbetsfält”. De dygn han tillbringar i Helsingborg är lätt räknade. Sina arbetsdagar ägnar han åt att kuska runt. Ena månaden Europa, andra på safari i Afrika, tredje på kryssning i Karibien. Alltid lika elegant. Hatt och cigarr är hans signum, liksom härligt frustande skratt och mullrande stämma med vilken han är snar att berätta om sina eskapader. En sida av mig förstår inte riktigt hur han orkar jobba som han gör, vi är av samma årgång och därför unga endast i sinne och icke i kropp. En annan sida av mig är totalt avundsjuk. Inte så mycket på själva jobbet som tourleader, det hade jag nog inte stått ut med någon längre tid, utan allt resande. Att få betalt för att glida jorden runt, bo flott och äta gott.
Nu ska det erkännas att yrkeslivet även för gode vännen P skulle kunna beskrivas som något av en bergochdalbana. Inte alltid sus och dus, minsann. Vid det andra utmärkta glaset Chardonnay, satt som gjutet till räkmackan där i solvärmen på Skansens veranda, kom vi nämligen in på ämnet ”konstiga-jobb-vi-varittvungna-att-ta-emellanåt-för-att-hålla-näsanöver-vatten-ytan”. Författaren till dessa rader har som många av er kanske känner till prövat på det mesta. Bara i Båstad har jag försörjt mig på säkert femtio olika sätt. Solstolsuthyrare, dörrvakt, hotellstädare, diskplockare, nattklubbsnisse, servitör, barnvakt, klädbutiksbiträde, korvgubbe, hamburgergrillare, glasskioskbiträde med mera med mera. P ligger inte långt efter skulle det visa sig. Han har drivit bar i Turkiet, haft resebyrå i Danmark och jobbat med telefonförsäljning. Vid närmare eftertanke passade det in också på min egen bakgrundsprofil fast på andra ställen. Även jag har drivit bar o café utomlands, haft resebyrå – fast i Göteborg – och jobbat med telefon som arbetsredskap.
Det var det absolut värsta jag varit med om, marknadsundersökningar helt mördande tråkigt, var tvungen att sluta efter två veckor. P höll med om att heller aldrig under några som helst omständigheter kunde tänka sig att göra något liknande.
Framme vid kaffet och punchen (jo, på sommarens trevligaste långlunch får man unna sig lite extravaganser) nådde vi punkten där vi måste avgöra vem som haft det absolut märkligaste jobbet. 
Jag blickar ner mot Pepe´s Bodega och erinrar mig en sommarkväll då jag hoppade in och var champagnevakt vid den stora kylcontainern de placerat utanför huset en tennisvecka för ett antal somrar sedan. Det var väl inget, kontrar den förträfflige Herr P, jag erhöll av en eventbyrå i Köpenhamn uppdraget att klä mig i isbjörnsdräkt och dela ut Vicks Blå-smakprover på stadens Centralstation. Efter en dag fick det vara nog. Gissa vem som vann vår lilla tävling.
Claes Kanold, krönikör
