– Såna gräbbor har dom min själ inte på Bjäre!
Helt Apropå belönades med Guldrosen och Humorpriset i Montreux i maj 1987. På hösten åkte vi till New York och Emmy-galan med vårt program, ”The Prize”. Det blev ett hedervärt andrapris och några fantastiska dygn i New York. Vi bodde uppe vid Central Park på legendariska och femstjärniga The Plaza, vi åt lunch i Greenwich Village med hela SvT-staben i New York, åkte gata upp och aveny ner i New Yorks längsta limousine (utrustad med live-TV, champagnebar och en matta så tjock att man kunde gå vilse i den), åt middag på Waldorf Astoria med Lasse Holmqvist och avslutade med galan på The Hilton den 23 november 1987. Underhöll gjorde John Denver och Elvis’ doakör The Sweet Inspirations – tre förtjusande damer – och det var då Lasse Holmqvist, som kom från Göinge och visste mitt ursprung, viskade repliken om gräbborna i mitt öra. Jag svarade: ”Nej, men vi har Birgit Nilsson. Och ni får nöja er med Göingeflickorna!”
New York i alla ära, men London var favoriten. Dit åkte vi ofta för att hämta inspiration. På dagarna hyrde vi ett konferensrum på The Groucho Club i Soho, ett slags artistdagis där man lätt blev ”starstruck” – i baren satt Tom Jones, Rowan Atkinson, Belinda Carlisle m fl. På kvällarna såg vi så mycket teater och ståuppkomik som vi hann med. Prunella Scales (Sybil i ”Fawlty Towers”) spelade 1988 en fars på en West End-teater. Lotta, Stellan, Kryddan och jag bestämde oss för att se den.
Vi minglade lite i foajén och Lotta gick till damrummet. Under tiden fick vi syn på John Cleese som stod i baren. Hans mustasch svävade en halvmeter över allas huvuden. Så ringde det och det var dags att inta platserna. Lotta dröjde, men hon hade sin egen biljett, så vi andra gick in och tog våra platser samt såg till att Lotta fick sitta mellan Kryddan och mig. Mot mittgången fanns det två lediga platser. Lotta dröjde. Jag sa lite skämtsamt till Kryddan: ”Du ska se att det är Cleese och hans dam som ska sitta här bredvid.” Jag hade rätt. Cleese kom och satte sig längst till höger och hans sällskap hamnade på min högra sida. Vi utbytte några artighetsfraser men så råkade hon tappa sitt programhäfte. Jag skulle just ta upp det, samtidigt som hon själv sträckte sig ner mellan oss båda. Hon sa ursäktande med ett skratt: ”Excuse me, but I’m not going for your legs, hi, hi!” Då utbrast John Cleese: ”No, she´s just going for your ankles, hah, hah!” Han hade ett mycket säreget skratt. Det ringde för sista gången och först nu kom Lotta rusande. Utan att upptäcka Cleese med dam kastade hon sig över deras knän och ropade: ”Gissa vem som är här!” Vi nickade menande åt våra bänkgrannar, som Lotta nu i stort sett hängde över.
Och så var det färdigsnackat om det…
Engagerade tittare ville vi ha. Men det finns gränser. I april 1986 sände vi en klassisk sketch: Elizabeth Banke tittar in i kameran och säger: ”Och nu blir det breakdance!” Kameran zoomar ut och vi ser hur hon startar en ”bergsprängare”, tar upp en sköldpadda från golvet, lägger den på rygg och sätter snurr på den. Sköldpaddan var uppstoppad. Men det blev ett sanslöst hallå och resultatet flera anmälningar till Granskningsnämnden. En dam i Göteborg ringde och skällde ut oss. Vi svor att sköldpaddan inte levde. Men göteborgskan berättade, att hon spelat in programmet och tagit med sig kassetten till Göteborgs Universitet där en zoolog hade tittat fem gånger på sketchen i slow motion. Han garanterade att sköldpaddan levde…
Malmö Museum (som ägde paddan) fick utfärda ett intyg, som vi skickade till damen.
En annan engagerad och trogen tittare var Hagge Geigert. När vi hade blivit etablerade kunde vi utsätta både politiker och artister för mer eller mindre drastiska ”lustmord”. Vi fick höra, att statsråd, som blivit parodierade i söndagens Helt Apropå, inledde måndagarna med att stolt påminna sina kolleger. Och artister var inte sällan stolta över att ha fått en känga. Hagge Geigert ville bli en av dem och till slut skickade han ett vykort till vår redaktion med texten: ”Jag vill att ni skojar om mig också!” Vi svarade med ett annat vykort och skrev: ”Men Hagge, det är ju det vi har gjort hela tiden!”
Keep swinging!
Fritte Friberg
Krönikör
