”Vad heter pommes frites på franska?”

Den pikanta frågan ställdes av en svensk dam i Bretagne, sommaren 1995. Och hennes man svarade lika originellt: ”Vet inte, men det heter ju french fries i Amerika.”

Samtalet utspann sig vid bordet intill det som min fru och jag satt vid på en bra fiskrestaurang i Saint-Malo. Ett av många uppfriskande semesterminnen, som aktualiseras nu när sommaren klingar av.

Vi börjar en dag för nästan exakt 44 år sedan. I augusti 1971 gav en av mina kusiner och jag oss iväg från Båstad på en tvåveckors semester med var sin bil och var sin flickvän. Första anhalt var Oslo. Vi kom icke riktigt så långt, för just innan vi skulle passera Svinesundsbron, fick vi syn på lustifikationerna till höger om vägen – spelhallar och porrtält. När vi åter vände blicken framåt, stod bilen framför oss stilla. Det var en norrman i en sprillans ny liten Opel Kadett, proppfull med fru, barn och svärmor. Något hade fått dem att tvärnita – Bensinmacken? Spelhallarna? Porrtälten?

Kalkyl gjordes blixtsnabbt: på höger sida ett två meter djupt dike, till vänster mötande trafik. Krocken var och fick bli oundviklig. Jag ställde mig på bromsen och hann tänka: ”Jag undrar hur det här kommer att låta?” Det lät som om en enarmad bandit släppte hela sitt innehåll. Men norrmannen tyckte inte det var roligt. Trots att han kom undan med ett sprucket bromsljus, satte han sig mellan bilarna och storgrät. Min SAAB belönades med fläkten planterad i kylaren. Vi fyra fick klara oss med den återstående bilen resten av semestern. SAAB:en reparerades under tiden i Rabbalshede. Det är ett så roligt ortsnamn, att det faktiskt var värt mödan!

Trafiken i Bangkok har också sina poänger. För ett kvartssekel (!) sedan åkte min blivande fru och jag omkring i Thailand. Och just i Bangkok skulle vi gripa chansen att äta på ett av världens bästa hotell, The Oriental. Bord var bokat och från vårt lite enklare hotell delade vi en trehjulig taxi, en s.k. tuk-tuk, med en svensk herre som skulle till samma adress. Vi påtalade för chauffören att vi hade en tid att passa.

Det skulle vi inte ha gjort. Den lojale thailändaren körde sen som om han hade nitroglycerin i tanken. Alla tre hjulen användes knappast samtidigt. Just när vi i överljudsfart och på två hjul dånade in i en rondell, vände sig den svenske mannen till oss och skrek glatt: ”Ni är väl högt assurerade?” Samtidigt fick vi hans visitkort. Han var försäkringsagent från Skövde.

Med samma blivande fru båtluffade jag 1986 en sommar i grekiska övärlden. Vi stannade ganska länge på Santorini, som var makalöst vackert. Men varmt. Värmen nådde över 45 grader och det var för mycket. Man kunde koka ett ägg i byxfickan. Och det var omöjligt att gå barfota på stranden. Vid ett tillfälle råkade min fästmö packa ner mina sandaler i sin axelväska när hon försvann för att köpa strandlunch.

Och nu tillstötte ett oundvikligt naturbehov. Men herrummet låg 200 meter bort på andra sidan den brännheta sanden! Situationen var extremt kritisk. Jag kastade mig ur solstolen och flög med ett illvrål plus hög knäföring över sanden mot ändstationen. Upptaget! Det var då den vänlige greken vid ståndet med strandprylar pekade på sitt sortiment av badbyxor och med ett brett leende ropade: ”Svenska? Nya byxor! Köpa!”

På samma resa utspann sig en annan försmädlig incident. Efter taxi från hamnen på Kreta ville jag när vi närmade oss hotellet briljera med mina påstådda språkkunskaper inför chauffören. Så jag vände mig mot honom, sträckte fram en stor sedel, tackade för resan och frågade hur mycket det kostade.

Taxichauffören ställde sig på bromsen, lämnade förarplatsen, öppnade bagageluckan och kastade vilt gestikulerande och med osande eder våra väskor på trottoaren. Hans ansiktsfärg skiftade från vackert olivbrun till tomatröd. Förskräckta hoppade vi ur taxin, som med en rivstart försvann från platsen, samtidigt som chauffören kastade ut min sedel genom bilfönstret och skrek: ”Pigs money!”

fritte-2015-180Förvånad ville jag kontrollera att jag formulerat mig rätt och slog upp min grekiska parlör. Fästmön frågade: ”Nå, vad var det du sa till honom egentligen?” Jag svarade förläget, att det verkade som om jag sagt något i stil med: ”Hur mår du egentligen, lille vän?”

Keep swinging!

Fritte Friberg
Krönikör