Annons:

I oktober släpptes Eldjägarna, Mons Kallentofts nionde bok om Kriminalkommissarie Malin Fors och den avslutande på temat elementen. Jag träffar Mons en eftermiddag i Halmstad. Med en temperatur på runt tio grader, en vindstyrka på ungefär samma nivå och regn därtill visar sig staden inte direkt från sin bästa sida, men Mons är trots vädret, positiv till att vara här.

Han är sedan två år tillbaka bosatt i Palma och lever, om han får säga det själv, ett liv som är otroligt behagligt.
– När jag lämnade Mallorca för 10 dagar sedan var det 27 grader och sol, det gör en hel del för livskvalitén. Vintern är visserligen inte så varm där heller, en riktigt dålig dag har vi det ungefär som idag, fast kanske 5 grader varmare, men då är det faktiskt inte så trevligt där heller. Att lämna Sverige för Mallorca var ett beslut som fattades av flera anledningar, han älskar Spanien och den Spanska kulturen men kände sig i ärlighetens namn också ganska färdig med Stockholm.
– Vi har rest mycket utomlands tidigare men nu var det dags att göra något mer permanent, att det blev just Palma beror till stor del på att där finns en jättebra svensk skola.

Och visst finns det en vardag i Palma också. När barnen går till skolan vid halv nio sätter sig Mons för att skriva, det håller han sig sedan sysselsatt med fram till fyra. När det gäller skrivandet är han oerhört disciplinerad.
– Man måste vara disciplinerad, annars blir det inte så många böcker skrivna som jag har gjort. Jag tror på sittfläsk mer än inspiration. Inspiration kommer till den som söker den, så det är bara att jobba på, förr eller senare kommer det ett flöde. Jag gillar ju att skriva, det är det som är mitt kall, så för mig har det aldrig varit något problem.

Han romandebuterade år 2000 med romanen Pesetas och belönades året efter med Katapultpriset. Han släppte sedan ytterligare två romaner och en reportagesamling, men trots lovord från recensenterna lyfte aldrig försäljningssiffrorna. 2007 bytte han därför genre och släppte Midvinterblod, den första boken om Malin Fors, och därmed var försäljningssuccén ett faktum.
– Det fanns flera skäl till att jag gick över till att skriva deckare. Det var dels en form jag var nyfiken på och som jag ville se om jag kunde göra något eget av, men jag ville också kunna leva på mitt skrivande. För deckare finns det en betydligt större publik, så visst var det även ett kommersiellt övervägande, det ska jag inte sticka under stolen med.

Att gå från att vara en kritikerrosad romanförfattare till att bli deckarförfattare sågs inom vissa kretsar inte med blida ögon, men det var ingenting som bekymrade honom.
– Jag har, tack och lov, aldrig brytt mig om vad andra tycker, men visst fanns det en del finkulturella kritiker som ansåg mig vara en total förrädare. Men jag är i ärlighetens namn inte så sugen på att ge mig in i den finkulturella världen igen, det är så mycket skitsnack, koketterier och knivar i ryggen, och det orkar jag inte riktigt med. Det är helt annat mellan deckarförfattarna, här finns det en helt annan kollegialitet som är mycket generösare. Något som skiljer Malin Fors-böckerna från många andra deckare är de övernaturliga inslagen där vi hör offren tala till Malin, detta var enligt Mons ett sätt att komma ifrån diskbänksrealismen som genomsyrande många andra deckare.
– Jag ville hitta något som skilde mig från den uppsjö av böcker som redan fanns och att ge de döda en röst var en sådan sak. För mig kändes det ganska naturligt, böckerna handlar ju om liv och död. Formmässigt blir det dessutom lite som grekiska dramer, där kören för berättelsen vidare, i mina böcker fyller rösterna samma funktion.

Innan han gav sig på deckargenren gjorde han en omfattande research och kunde då ganska snabbt konstatera att populära deckarkaraktärer ofta var medelålders män som alla hade gemensamt att de jobbade för mycket och drack för mycket. Det var uppenbarligen en väldigt älskad typ av karaktär som Mons upplevde som ganska uttjatad, han valde istället att ta samma typ av karaktärsdrag och sätta in dem hos en 34-årig tjej, och nu kunde Malin ta form.
– Jag får ofta frågan om det är svårt för mig, som man, att skriva om en kvinna, men för mig handlar det om en människa och jag tror att det i mångt och mycket är samma saker vi kämpar med, både män och kvinnor. Malin kämpar mot sina begär, alla sina begär, det är sprit, sex, inre frid och kärlek, och för mig illustrerar hon den inre kamp vi alla har och hur svårt det faktiskt är. Det är väldigt allmänmänskligt.

Vid sidan av arbetet med Malin Fors-böckerna har Mons även hunnit med att skriva två böcker tillsammans med Marcus Lutteman. Att samskriva var inte bara ett sätt att få ut fler böcker utan också ett sätt att förnya sig.
– Jag hade så extremt många berättelser som jag ville ut med, berättar Mons, men jag insåg att jag aldrig skulle hinna skriva dem på egen hand. Det gnälls mycket idag om att folk inte läser böcker, men jag upplever snarare att det inte finns tillräckligt mycket bra böcker. Genom att göra så här så kunde jag se till att det åtminstone kom ut en riktigt bra Mons Kallentoft-bok till varje år.

Dina böcker utspelar sig i Linköping, där du också är uppvuxen, vad har du för relation till Linköping idag?
– Jag har familjen kvar i Linköping men är nog bara där någon gång om året. Jag gillar Linköping men tycker samtidigt att det är en ganska mallig akademikerstad. I Stockholm går folk i kostym till jobbet och klär ner sig till helgen men i Linköping är det tvärt om, där går man till jobbet i de enkla kläderna och tar på sig kostymen och paraderar på helgerna. Ja, det är en speciell stad, konstaterar han med ett skratt. Nu är Mons på två veckors Sverigebesök för att signera böcker och träffa läsare, snart sätter han sig på planet för att återvända hem till Mallorca. Att återvända till Sverige för gott har han för närvarande inga planer på.
– Jag har alltid känt mig mest hemma på flygplan och hotellrum men just nu är Mallorca perfekt som hemma-bas. Att återvända till Sverige har jag ingen som helst längtan efter, speciellt inte som det ser ut här just nu. Nä, flyttar jag på mig blir jag nog ännu mer världsmedborgare i så fall, och lever något slags ambulerande liv, i den mån det går.

Mons lästips:
Om jag ska rekommendera spänning så skulle jag välja Walter Mosleys böcker om Easy Rawlins, de är riktigt jäkla bra. De var faktiskt en av anledningarna till att jag började skriva deckare, när jag insåg att det går att skriva strikt genre-litteratur i serier.

Text: Martina Lindh Lidberg Foto: Thron Ullberg

Relaterade artiklar

X