Bjäre visar sig från sin kargaste sida i Jens Assurs regi

Det blir mer fokus på kor än fåglar när Jens Assur långfilmsdebuterar med sin tolkning av Tomas Bannerheds Augustprisade roman Korparna. I filmen har Bjärehalvön en viktig roll.

Efter världspremiär i Toronto och tävlan på filmfestivalerna i San Sebastian och
sydkoreanska Busan, var det äntligen dags för svensk biopremiär av Korparna nu i oktober.
Reine Brynolfsson gör kanske sitt livs roll, som den hårt slitande lantbrukaren Agne, och är med i nästan varenda scen, känsligt tolkande den komplexa rollfiguren. Men även Bjärehalvöns landskap har en storroll. För Jens Assur är gården och landskapet filmens fjärde karaktär. Redan öppningsscenerna med närbilder på frusna fåglar, följt av en panoramabild av en båt som långsamt glider fram genom ett vinterlandskap, visar vad som väntar – en film som i långa tagningar effektivt berättar i bilder som ger åskådaren tid. Dramat i Korparna finns oftast i själva scenen, i det lilla.

Berättande, framförallt i bild, intresserade tidigt Jens Assur. Under 1990-talet blev han Sveriges mest prisbelönta bildjournalist då han arbetade på Expressen. Hans bilder fick direkt förstasidor och mittuppslag och genererade långa bildreportage från Somalia, Rwanda, Sydafrika, forna Jugoslavien och andra konflikthärdar. Trots framgången ville han efter några år ta ett nytt grepp om sitt bildberättande, så han sade upp sig från tidningen och startade 1997 Studio Jens Assur, där han gör fördjupande fotografiska konst- och filmprojekt.
Efter att ha skildrat krigszoner, avrättningar, flyktingar och uppehållit sig kring globala frågor om klimathot, svält, överkonsumtion, yttrandefrihet och rasism, zoomar han nu in på en liten svensk gård i ett lerigt, torftigt småbrukarlandskap på sjuttiotalet.


Reine Brynolfsson spelar huvudrollen i denna prisbelönta film.

Att han valde att göra film på just Korparna berodde på att det inte på något sätt var förväntat, berättade Jens Assur när jag träffade honom hemma i lägenheten i Stockholm tidigare i år, då han var mitt uppe i klipparbetet av sin första långfilm.
– Jag tror att det handlar om att hela tiden överraska och utmana sig själv och att överraska och utmana publiken. I och med att jag i många år har tittat på olika strömningar i samhället och på stora globala frågeställningar, så tyckte jag att det var spännande att gå in på något som var betydligt mindre. Gå ner på djupet i det lokala.

I romanen Korparna får vi följa den snart tonårige sonen Klas, en osäker men mycket begåvad och fantasifull pojke med många funderingar, rädslor och drömmar. Kravet på att ta över gården hänger tungt över honom. Han är fast i landsbygdens förväntningar, men det myllrande livet med alla möjligheter tränger sig på. Ofta tar han sin tillflykt till fåglarna i skogen.

Filmen följer jordbruksåret, medan familjen allt mer krackelerar och sprickorna mellan far och son blir allt större. Istället för Klas är det alltså hans pappa som Jens Assur valt som huvudkaraktär.
– Jag tycker att hela bokens frågeställning utgår mycket ifrån det liv som Agne lever och som många bönder i världen lever.
Att han valde att spela in på Bjärehalvön var av rent konstnärliga skäl.
– Jag letade verkligen land och rike runt och var faktiskt på väg att filma i Jämtland när jag passerade Bjäre av en slump, berättar Jens Assur.

Här hittade han landskapet och gårdarna som var perfekta för filmen. Tidigt visste han att han ville ha ett landskap med kullar. Det skulle vara instängt – vi ska inte veta vad som finns bakom. På Bjäre finns många fina mindre gårdar som fortfarande är i bruk och ser likadana ut som de gjort i årtionden. I många delar av Sverige har de gårdarna försvunnit och ersatts av ett antal stora moderna jordbruk.
– Jag var ute efter ett landskap som var kargt eller hårt, ganska krävande. Och det kan låta som en motsättning att ett av Sveriges mest bördiga områden ska framställas som kargt och krävande. Det handlar om en oändlighet – arbetet tar aldrig slut och det är väl det jag varit mest berörd av när jag varit nära bönder, vilket jag varit i hela mitt liv.


Filmen Korparna är inspelad på Bjärehalvön men även i Munka Ljungby och på olika ställen på Hallandsåsen.

Jens ville fånga den tidiga våren.
– Det som också är fint på Bjäre är att medan jorden är alldeles svart och himmeln tung och grå, så pågår fortfarande ett arbete. Vi kunde verkligen jobba i ett landskap där det handlar om liv, för att allt är grått och svart.

Så är det inte i Norrland, där Jens är född, där kommer snön och sen kommer våren direkt.
Filmens geografiska plats är inte uttalad i filmen. Jens har velat att både platsen och årtalet ska vara svårläst.
– Jag vill att den här platsen ska vara svensk men den ska också kunna tas för att vara Östeuropa, eller någonstans i Amerika. Jag har velat att vår tid ska kunna vara ett antal årtionden eftersom jag tycker att frågeställningen har pågått under så lång tid.

Det finns en kärnfrågeställning i boken som är väldigt universell, menar Jens. Det är också därför han vill att miljön i filmen ska vara universell.
– Du ärver gårdar även om du inte vill. Det arvet, att ta över den mark som har brukats i generationer, är oerhört tungt och det kräver en enorm vilja och styrka att bryta sig loss från det arvet och de krav som finns.

Själva gården där familjen, som förutom Klas och Agne också består av en mamma – spelad av Maria Heiskanen – och en lillebror, bor, hittade de utanför Torekov. De behövde inte göra några förändringar exteriört. Däremot rev de ut hela köket.
– Jag tycker det är väldigt viktigt att vi kunnat röra oss naturligt mellan inne och ute. I film normalt fuskar du. Inne är någonstans och ute någon annanstans. Jag tyckte om att vi kunde vara inne och titta ut över gårdsplanen, och att vi kunde komma utifrån och också kliva in på riktigt. För mig är det gårdslivet – att du sitter i köket och ser vilka som kommer och går, säger Jens.

Andra viktiga platser har varit Munka Ljungby och Hallandsåsen, där många scener filmats.
– Det är ett område där turismen ännu inte har gjort sig närvarande. Det är lite som att resa tillbaka i tiden – på gott. Jag är väldigt förtjust i åsen, den har en alldeles egen klimatzon, det är en egen värld.

Vilka har varit viktiga för filmen nere på Bjäre?
– Det var ett stort antal – snickare, statister, rådgivare och bönder. Vi hade absolut inte kunnat göra den här filmen utan engagemanget från de lokala bönderna. Vi har varit väldigt noga med att vi använt samma fält som vi både sått och skördat på. Folk har verkligen varit tillmötesgående, vänliga och lagt ner tid och engagemang.

TEXT: Petra Carlsson
FOTO: PRESSBILD