Annons:

2015 – året då Murphys lag slog in på alla fronter

”Om något kan gå fel så går det fel”. Ungefär så lyder det mest pessimistiska visdomsord som finns. Jag googlar på begreppet och hittar bakgrunden på wikipedia: Lagen har fått sitt namn från ingenjören Edward A. Murphy, Jr. som experimenterade med raketslädar i USA:s flygvapen på 1940-talet. Arbetslaget där Murphy deltog försökte eliminera alla möjligheter för de tekniska anordningarna att misslyckas. Murphys ursprungliga formulering var: ”Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, kommer någon att göra det på det sättet”.

För ers underdånige krönikör känns det som hela det gångna året har varit en enda gigantisk katastrof. Dels för mig personligen, dels för världen i stort.

Visserligen inleddes 2015 hyfsat angenämt. Tillbringade Nyårsdagen i Båstad, faktiskt. Via bastun i Kallbadhuset tog jag ett dopp i bukten. En frisk och spänstig start. Men sedan gick det bara utför. Förutom vid årets andra naturnära Bjärelivskvalitetupplevelse. Då gick det å andra sidan praktiskt taget bara uppför. Sista lördagen i juni när jag märkligt nog lyckades plåga mig runt hela Båstad Marathon. Den avslutande milen var bland de värsta dryga timmar jag någonsin genomlidit. Amatörmässigt nog hade jag förbisett att salva insidan av låren. När man inte gör det uppstår skavsår. Det gör så ont, så ont. Smärtan går knappt att beskriva. Att jag lyckades hasa mig i mål är inget mindre än ett mirakel. Ack så stolt och lycklig jag var – och fortfarande blir när jag tittar på den fina medaljen som intagit hedersplatsen i bokhyllan hemma i vinteridet i Stockholm. Sagda maratonlopp skulle också visa sig bli den enda målsättning för snart hädangångna år jag förmåddes genomföra. Precis allting annat gick åt helsefyr. Mycket snack i liten verkstad har varit mitt mellannamn i år. Igen.

Alla mina storslagna planer (bland dem diverse festivaler och evenemang i Båstad) gick om intet. Vem tror jag att jag är? Något film- eller bokmanus fick jag heller inte påbörjat. Inte sjutton har jag motionerat regelbundet. Inte har jag lyckats pricka in någon raketaktie på börsen. Inte har jag gått någon fotokurs för att lära mig hantera mina nya kameror. Inte har jag lärt mig italienska, eller något annat nytt språk heller för den delen. Inte har jag provat ett nytt recept i veckan ur någon av alla de kokböcker som ligger staplade ovanpå varann i hyllan i mitt tomma skafferi. Jag är en usel karaktär.

Nä, det är lika bra att helt sonika stryka siffrorna två noll ett fem ur dagboken och rikta in siktet på 2016 istället. Då min själ ska jag: Besöka minst tre världsmetropoler jag aldrig varit i förut. Tjänstgöra som volontär för vettig ideell organisation ett par timmar varje vecka. Hälsa på min gaggiga morsa i Göteborg lite oftare. Sippa champagne och käka kaviar varje veckodag som har ett ö i sitt namn. Dvs möndag, önsdag, törsdag, lördag och söndag. Simma två kilometer alla morgnar innan frukost. Springa en mil mitt på dagen och skippa lunch-drymartinin.
Ta siesta så ofta det går. Lära mig koreografin till den manliga huvudrollen i baletten Svansjön. Sy mina egna trikåer och bära dem till premiären då jag arrenderat hela Metropolitan i New York. Gå på yoga för att innan påsk behärska konsten att stå på huvudet. Köpa det där huset som varit till salu i tjugo år på strandpromenaden i Torekov.

Äsch. Jag tror förresten att jag struntar i att sätta upp några mål. Och inte bry mig om att grämas över den tid som flytt. Jag fortsätter leva som jag gjort. I nuet. En sekund i taget. Inget blir i varje fall som man tänkt sig. Och jag kan alltid trösta mig med att det finns de som har de värre. Alla de som inte lyckats med den storslagna bedriften att vara födda i Sverige utan råkat vara födda i ett land där det råder svält eller anarki eller tyranni eller allmän desperat dödshotande kaos. Alla de som inte haft förmågan att skaffa sig blå ögon och blont hår. Alla de som tvingats lära sig sin moders märkliga mål istället för vanlig hederlig svenska.

Claes-Kanold-red200Är det något jag på allvar önskar av 2016 är att alla världens ledare – goda som onda – tar sitt förnuft till fånga. Innan det är för sent. Jag tror tiden håller på att rinna ut. Jag lovar att aldrig mer klaga på mina skavsår, inte så länge det finns människor som lider på riktigt. Och jag ska försöka göra så gott jag kan för att världen ska bli en bättre plats att leva på. Jag börjar med att från och med nu tänka positivt och vända på Murphys lag: ”Om något kan gå rätt så går det rätt”.

Claes Kanold
Krönikör

Relaterade artiklar

X