Frågan är befogad i jultider. Om vi tittar på vad som de senaste åren utnämnts till ”Årets julklapp”, så är alla prylarna menade att ge oss tid till annat: bakmaskinen har kallats den klassiska ”Årets julklapp”. Den skulle baka bröd medan vi sov. År 2013 blev råsaftcentrifugen årets klapp. Samma grundfilosofi: tid över att slumra till. Och i linje med det, så blev förra årets julklapp träningsarmbandet. Titta på armbandet istället för att träna. I år är vi tillbaka i bakmaskinens grundtänk: årets julklapp är robotdammsugaren. Den dammsuger medan vi sover.
Jag betraktar dammsugning och städning som terapi och mental träning. Rutinsysslor ger sinnesro. Gör det mig till en typisk Bjäre-bo? Kanske. I somras såg jag ett tecken på att det kan äga sin riktighet. Jag satt i trädgården och läste. Trädgården ligger på Bjärehalvön men ändå så att jag har utsikt åt nordost mot Halland. Plötsligt rasslade det till i björkarna på den nordöstra sidan. En stressad ekorre från Halland flög mellan grenarna. Men strax därpå upptäckte jag en lugn och sansad ekorre i trädgårdens Bjäre-avdelning. Den kom gående över gräsmattan. Och den lufsade!
En nypensionerad Bjäre-bo berättade för en tid sedan hur han blev avtackad på en av Bjärehalvöns större industrier. Han hade arbetat på företaget i 40 år och som tack fick han en guldklocka. Men hans stillsamma fundering var: ”Va’ ska jag med en klocka te, när jag inte längre har nån tid å passa? Di kunde väl åtminstone ha gett mig en mobiltelefon i guld!”
”Årets julklapp” har – som vi sett – ofta haft en tidsrelaterad innebörd. För Bjärehalvön, Båstad och oss medborgare (jodå, jag är skattskriven i Båstad numera) blev ”Årets julklapp” förstås tunneln och nya stationer. Det är faktorer som i decennier saknats för ett vettigt näringsliv grundat på medborgarnas möjlighet att miljövänligt och effektivt resa mellan hem och arbete.
Jag pendlade mellan jobb i Malmö och hem i Skanör under många år. Skanörs Ljung är ett fint naturområde som klyvs av en vägsträcka, som i rusningstrafik kallas för ”Gasaremsan”. På väg hem vid dagens slut blev jag ofta upphunnen av någon som verkade försöka spegla sig i mina yttre backspeglar, ytterst angelägen om att köra om. Vad var det för adrenalinstinn förare? Var det en 18-åring med bakvänd baseballkeps? Nej. Var det en deadline-jagande copywriter? Nej. Vem var det? Jo, det var en mamma i 37-årsåldern i en Jeep Grand Cherokee på väg att hämta sin femåring på dagis.
Jag har länge trott att att farbrorn med poplinjacka och keps i en beige Volvo 242 från 1976 är det farligaste man kan möta på en väg. Icke, sa Nicke! ”Dagishämtande mamman” slår honom med hästlängder. Nu snackar vi stress i sin prydno! Denna annars så älskvärda kvinna förvandlas till en rytande lejoninna, när hon ska hämta sitt barn efter en dag full av magsyra. Hon sätter sig bakom ratten, hennes nackhår reser sig, hennes ögon blir blodsprängda, pupillerna vidgar sig, knogarna vitnar och ratten krasar en smula i hennes grepp. Men jag har aldrig sett henne på Bjäre. Tror jag…
Varför stressar vi så inför julen? Frågan är motiverad: vi har ju all tid i världen – julen börjar redan i slutet av oktober, av julskyltningen att döma. När jag bodde i Malmö kom det två glada pågar och ringde på. De ville sälja jultidningar. Men inte som förr. (Finns det förresten jultidningar fortfarande?) Nå! Här gällde det att beställa jultidningar i god tid. 91:an, Knasen och Kalle Anka. Detta var den 2:e september! Ursäkta en Bjäre-bo, men vem kan bli stressad då?
Nu har det handlat en del om jul och en del om vårt förhållande till tid: vi står också inför ett årsskifte. (Jag kan med en gång lova, att jag inte ska avlägga något nyårslöfte.) I linje med tankar om tid, vill jag avrunda med ett replikskifte vid ett köksbord mellan Pär och Nils i Salomonhög:
Pär kastar en blick upp mot väggklockan och utbrister: ”Jösses, de va hondan va tiden går!”
Nils konstaterar torrt: ”Du behöver glasögon, Pär! De där e köksfläkten!”
En God Jul och
Ett Swinging Nytt År!
Fritte Friberg
Krönikör