Dry Martini. Sniglar i vitlök. En kall öl. Planka. God flaska rött som Kerstin fått rekommendera. Créme Brûle. Kaffe. Som avslutning en Irish Coffee, eller två. När det här numret av Bjäreliv når sin läsekrets har Kerstin och Peter Hjort precis lämnat över nycklarna till de nya ägarna och därmed låtit en innerligt saknad epok i mitt Båstadliv gå i graven. För det var på deras restaurang Hjorten min standardbeställning såg ut som det beskrivs i inledningen av dessa rader.
Jag vet inte hur många kvällar jag tillbringat i denna osannolika oas de senaste trettio somrarna. Jag har älskat varenda minut. Till Hjorten kunde jag ta min cykel med en bok på pakethållaren och slå mig ner helt för mig själv vid ett av borden på uteserveringen och låta omvärlden försvinna i någon timme medan jag njöt av maten och den just vid sådana tillfällen diskreta servicen. Var det fullt kunde jag alltid hitta en plats i den trånga baren medan jag väntade. Hade jag tur var inte Pricken där så man kunde sno hans stol i ena hörnet. Att det var just Prickens revir gick inte att undgå, han hade nämligen begåvats med en egen emaljskylt fastnitad just där han brukade sitta. Det gjorde han ofta.
När jag var på mer socialt humör såg proceduren lite annorlunda ut. Då hade jag antingen bestämt med några goda vänner att vi skulle ses. Nästan alltid Henrik. Ibland var vi en tre-fyra stycken runt bordet, ibland ända upp till ett dussin. Sicka rövarhistorien och filosofiska diskussioner jag lyssnat till och deltagit i. Beroende på hur sent det blivit fortsatte vi gärna natten nere i hamnen. På Grand Slam eller Pepe´s. Färden dit kunde vara vinglig, milt uttryckt. Ibland var det klokast att ringa efter taxi (annars åker jag aldrig taxi i Båstad). En gång lyckades vi förmå Ivan att skjutsa ner oss med hans häst&vagn. Att vi överlevde den resan är ett mirakel. Tyvärr råkade Ivan klippa några brevlådor och bilbackspeglar när vi i full fläng rundade de tvära hörnen på smågatorna i Malen, men det torde vara preskriberat vid det här laget.
Kom jag ensam utan bok fanns det alltid några bekanta ansikten att slå sig i slang med. Och skulle det råka vara tomt på vänner – vilket nästan aldrig var fallet – kunde man alltid växla några ord med dem i personalen, många har blivit kompisar för livet. Kerstin själv. Peter i köket så klart och deras Josse, Carro och Fille som brukade hoppa in och hjälpa till. Kalle Fixare (som jag nu vänder mig mot himlen och vinkar till). Bittan. Mia. Lillan. Micke. Ullis. Lena. Jens. För länge sedan Nigel i köket. Micke H. Och inte att förglömma Patrik H. Eller Bohman. Eller Lasse H när han stod där och grillade på måndagskvällarna samtidigt som han berättade fräckisar som fick alla gäster att vrida sig av skratt. Den galnaste kvällen av alla utspelade sig för lite drygt tjugo år sedan. Restaurangen var abonnerad och vi som hade äran att blivit inbjudna som gäster kommer aldrig att glömma hur roligt vi hade. Tydligen var vi ganska högljudda också. För praktiskt taget varenda granne i kvarteret ringde och hade synpunkter på oväsendet. När de bad att få framföra sina klagomål till ägaren blev de nog lite snopna. Det var nämligen hennes jämna födelsedag som firades och då var allt förlåtet.
Restaurang Hjorten blev något av mitt andra hem. De sista somrarna hade de bara öppet ett par kvällar eftersom det tog för mycket på ägarduons krafter att både driva pensionat och att hålla igång en restaurang värd namnet. När jag därför i våras blev varse att Peter och Kerstin bestämt sig för att sälja bestämde jag mig för att passa på att förverkliga en länge närd dröm. Att spendera en sommar på Pensionat Hjorten. Jag har vidrört ämnet tidigare på det här utrymmet så jag tänker inte trötta ut våra läsare med mer detaljer utan bara konstatera att mina förväntningar överträffades på alla sätt. Samtidigt fick sig min andra länge närda dröm sig en törn. Den om att själv driva ett litet sommarpensionat i Båstad. Jag fick nämligen möjlighet att på nära håll iaktta hur mycket jobb som krävs. Städa, bädda, laga mat, duka, plocka fram och plocka av. Diska. Svara i telefon. Svara på konstiga frågor. Klippa gräsmatta. Tvätta sängkläder och handdukar. Ta betalt. Hålla reda på incheckningar och utcheckningar. Beställa taxi. Svara på ännu konstigare frågor. Inte ha en ledig dag på hela sommaren. Så till familjen Hjort, för den insats ni gjort under årens lopp, säger jag som Winston Churchill: sällan har så många haft så få att tacka för så mycket.
Claes Kanold
Krönikör
