Idag valde jag att ta tåget för att ta mig till sundsstaden Helsingborg. Denna måndag påbörjar jag min sista arbetsvecka hos det stora möbelföretaget innan semestern hägrar. Min bättre hälft (ja, vissa dagar är han det) har en anställning där de anställda har ambulerande semesterschema och i år föll hans lott på den tidiga perioden. Detta innebar att efter sitt nattpass i fredags gick han på sin semester. Och lagom till att våra barn avslutar ännu ett läsår så tar hela familjen semester.
I höstas gjorde vi en längre resa till landet ”over there”. Där gifte vi oss överblickandes Manhattan, tog de sista flygstolarna bort från staden för att inte fastna i stormen Sandys klor, gjorde en roadtrip från Atlanta till Orlando med icke-fungerande klimatanläggning och njöt fullt av flera dagars intensivt berg- och dalebanåkande. Så i sommar väljer vi istället att bara vara hemma. Vi passar på att bjuda familj och vänner på en fest för att fira vårt äktenskapliga löfte och det faktum mannen senare i år fyller jämt.
Jag är den typen av person som gärna reser. Både geografisk men likväl inåt. Vår resa förra hösten gjorde det väldigt uppenbart för mig, att det jag uppskattar mest här i livet är att uppleva saker med min familj. Så detta kommer jag att göra mer av. Inte för att jag aldrig mer kommer att ta en charterstol till solen med en efterföljande varm transferbuss för att sätta mig med en bok vid en pool. Men den resan, där vi gjorde så mycket, lämnade en speciell känsla efter sig.
Det är de inre resorna som utvecklar mig och jag behöver naturligtvis inte åka på utlandssemestrar för att göra det. Jag har insett massor av saker under våra barns olika träningspass. Mycket om dem men ännu mer om mig själv. 
När jag är ute och springer (och nu löprundorna både många och långa, det är nära nu, Båstad halvmaraton närmar sig), får tankarna full frihet att vända och vrida på saker.
Jag letar aktivt efter vad jag är och vad jag tycker, men framför allt varför. Varför reagerar jag som jag gör, gillar jag sättet jag reagerar på? Om inte, vad kan jag ändra på? Jag utmanar mig på mig själv att hela tiden förflytta och förfina mig och mina värderingar. Jag säger inte att jag alltid förflyttar mig framåt, för vem avgör det? Men jag tydliggör dem åtminstone. När jag vet vart jag har mig själv, blir jag både lugn och tydlig. Vem vet vart det tar mig?
Louise Dock
Krönikör
