Annons:

Jag har bestämt att 2017 ska bli det år jag dramatiskt ställer om kompassen för min framtida yrkeskarriär. Kravlistan är klar: eftersom jag är så in i bomben trött på att flänga omkring som en osalig tätting mellan olika arbetsplatser måste det först och främst vara ett jobb där man tillåts – ja rent av är tvungen – att sitta still. Det ska gärna finnas en dress code modell elegant. Eftersom jag är rätt värdelös på att ta order av andra måste jag själv få vara den som bestämmer. Det ska också finnas utrymme för resor inom ramen för mitt nya jobb, typ lite work-where-you-are-stuk, och det får gärna vara varierande arbetstider, så jag slipper fastna i något slentrianaktigt niotillfemmande.

Faktum är att jag redan gjort upp en lista på yrken som stämmer något så när hyfsat in på min kravspecifikation.

Tennisdomare ligger nära till hands, där har jag nämligen en viss förhandskunskap: jag kan klättra upp för en stege, jag är tämligen bekant med vokabulären. ”Fifteen – forty. New balls. Please take your seats. Game, set and match”. Hur svårt kan det vara? Jag vet dessutom att jag klär ypperligt i mörk blazer och ljusa flanellbrallor och solhatt. Om jag tar en intensivkurs och lägger på ett kol hinner jag nog bli färdig lagom till Swedish Open nästa sommar och sedan ligger ATP-touren för mina fötter.

Ett annat jobb som i mina ögon inte verkar särskilt komplicerat är trafikpilot. Det enda man behöver kunna är att tycka på några knappar på ett instrumentbord och/eller några tangenter på en dator, sedan sköter resten sig självt. Även inom detta område är jag tämligen bekant med vokabulären. ”This is your captain speaking. The weather forecast for our destination is partly cloudy. Fasten your seat belts and have a nice flight”. Hur svårt kan det vara? Jag anar dessutom att jag skulle se skitcool ut i mörkblå uniform och kaptensmössa. Med ett schyst simultanprogram i min Mac Book och lite tålamod bör jag klara av en licens på ett halvårs pluggande. Det kan man kalla högflygande planer.

Ytterligare ett yrke som vare sig kräver någon större rörelseförmåga eller särskilt skarpt intellekt är börsmäklare. Det enda man behöver kunna är att trycka på några tangenter på en dator och även här äger jag en åtminstone basal kunskap om vokabulären. ”Buy. Sell. Bull. Bear. Up. Down”. Hur svårt kan det vara? Till yttermera visso känner jag mig fullständigt komfortabel med tanken att varje dag få klä mig i svindyr kostym, nystruken vit skjorta och diskret sidenslips. Här behöver jag inte ens gå någon utbildning eftersom jag redan vet vad en aktie är.

Nyhetsuppläsare i radion har alltid varit en syssla som fascinerat mig. Tänk att få sitta och läsa innantill i två minuter en gång i timmen och få betalt för det. Inte heller här ser jag några större hinder på vägen. Min röst är sammetslen, min göteborgsaccent förtroendeingivande och jag har otaliga gånger fått höra att mitt utseende lämpar sig väldigt väl för just radiomediet. Alltså borde jag vara som klippt och skuren för jobbet. Visserligen ställs det nog inga krav på hur man är klädd när man sänder radio, å andra sidan lockar tanken att kunna sitta spritt språngande näck i en liten studio och nå ut till hela svenska folket. Och beträffande vokabulären; hur svårt kan det vara att säga ”och nu över till vår korrespondent i London”.

Nej, förresten. Vid närmare eftertanke får jag träsmak i rumpan bara av att tänka på alla de ovanstående alternativen. Jag tror när allt kommer omkring att jag fortsätter ett tag till på den inslagna banan. Det är trots allt rätt kul att hålla på som jag gör, så länge jag nu orkar. Blanda högt och lågt. Kroppsarbete med knoppsarbete. Hårt med mjukt. Omväxling förnöjer och det växer ingen mossa på rullande stenar. Så jag fortsätter dyka upp där ni minst anar det. I varje fall ett år till. Det får bli mitt löfte inför de kommande tolv månaderna. Gott 2017 allihop!

Claes Kanold
Krönikör

Relaterade artiklar

X