Jag är en drömmare. Har varit i hela mitt liv. På ett sätt är det en himla tur, eftersom tillvaron annars tett sig tämligen medioker. Drömmarna har bestått (och består fortfarande) av en massa projekt som jag nog innerst inne vet aldrig kommer att bli verklighet.
De där drömmarna kan delas in i olika kategorier: romantiska, kreativa, finansiella, materiella, storhetsvansinniga och mer verklighetsnära. Om jag till en början skulle våga mig på att dela med mig av den kategorien som är mest utlämnande och just därför den jag har svårast förlika mig med att den inte blivit sann. Jag drömmer nämligen fortfarande om att bli drabbad av ”Den Stora Kärleken”. Visst har jag vid åtskilliga tillfällen inbillat mig att jag träffat henne – hon som är den enda rätta för just lilla mig. Några gånger på stranden i Båstad faktiskt, av alla ställen. En gång ombord på ett skrangligt flygplan mellan Röda Havet och Paris. En gång i en skidlift i St Moritz. Kruxet är att jag är helt kass på att spela ”coola killen”, är helt värdelös på att dölja mina känslor utan går ”all in” och därför försätter mig i en utsatt och svag position. Hittills har det gått åt skogen varje gång, men jag kan helt enkelt inte ändra på mig. Det värsta är att jag tror att jag skulle passa grymt bra i rollen som äkta make och farsa. Mycket bättre än som den vilsne ungkarl jag just nu är så förfärligt trött på att vara.
Eftersom en av mina största passioner är att skriva (även om det kan vara förknippat med mycket vånda emellanåt) drömmer jag givetvis om att skriva en bestseller. Min plan är att slita ihop tillräckligt mycket stålar så jag kan ta ledigt i några månader och hyra ett lagom schyst hus på något varmt ställe och med sträng disciplin ägna mig åt att författa ett par timmar varje morgon och kväll. Huset måste ha en knarrig veranda med utsikt över ett azurskimrande hav, en bekväm gungstol och ett litet kylskåp fyllt med öl. Själv ska jag bära fransig halmhatt, slitna bermudas och vara barfota större delen av dygnet. Jag måste nog också ha en bedårande musa vid min sida. En kvinna som avgudar mig lika mycket som jag dyrkar henne. Hon får gärna vara konstnär eller fotograf så att hon förstår sig på min konstnärssjäl. Hon ska helst prata engelska med fransk accent, eller någon mjuk variant av skånska. När boken är klar ska filmrättigheterna köpas av Hollywood. När filmen är klar ska hon och jag resa runt på filmfestivaler och sola oss i dess glans.
Jag vet inte hur många gånger jag fått briljanta affärsidéer jag varit övertygad om skulle resultera i ett liv i sus och dus. De skulle göra mig totalt ekonomiskt oberoende så jag kunde skaffa mig en sådan där liten stuga utefter strandpromenaden i Torekov att vara i om somrarna. Och en hundra meter lång lustyacht med besättning att kryssa runt Medelhavet och Karibien i. Och ett penthouse i New York. Det enda jag skulle behöva bekymra mig om vore hur många procent aktierna i mitt bolag hade stigit sedan dagen innan.
Min kanske mest storhetsvansinniga dröm är att arrangera ett informellt möte, gärna på Bjärehalvön, mellan världens mest maktfulla och kloka människor. Högst på agendan skulle stå Fred och Kärlek. Delegaterna skulle bestå av allsköns politiska potentater, hänsynslösa gangsters, religiösa ledare och framgångsrika affärsmän. Alla skulle få ta med sig sin närmaste familj, inklusive barn och barnbarn. Syftet med arrangemanget skulle vara att vi allihop skulle tvingas lägga vår prestige åt sidan och på riktigt prata om vilken värld vill vi leva i och hur den värld våra barn och barnbarn ska få ta över efter oss ska se ut.
Ömsom gör de här drömmarna så ont att de sliter mig mitt itu, ömsom fungerar de som plåster på en skavsen själ. Ofta konstaterar jag, utan minsta tillstymmelse till avund, att det finns människor som förverkligat drömmar och visioner som är precis som mina. Några har jag träffat. De är fantastiska. Skillnaden (säkert en av oändligt många skillnader) mellan dem och mig är att de fått tummen ur och gjort slag i saken. Medan jag förblivit en drömmare. Idag har jag i varje fall en verklighetsnära dröm: att det här skitvädret ska ta slut och att de närmaste sex månader ska gå fort så att jag snart kan lägga mig på en solstol på stranden i Båstad igen. Och rätt som jag ligger där ska HON trippa förbi, nyss uppkommen ur havet, råkande stänka några droppar saltvatten på min mage och med ett skälmskt leende på läpparna skratta ”ooooh, mon dieu, I´m sö sorrii monsieur”. Jag reser mig kvickt upp och svarar ”no problem, mademoiselle, perhaps I may invite you for a glass of champagne för att visa att jag inte blev arg”. Och när sommaren är slut följer hon med mig till den där bungalown vid stranden jag hyrt fram till jul.
Claes Kanold
Krönikör
