Vinna eller försvinna

Tonerna till Pernilla Wahlgrens 80-tals plåga ”Våga vinn” (jodå, ta dig till en musikstreamingtjänst och leta upp den, du kommer att minnas…) har satt sig som en öronmask i mitt huvud. ”Våga vinn, satsa eller försvinn, ta chansen när den är din”. Även om Pernillas text mer handlar om en pojkes bristande initiativförmåga, så är den ändå fullt applicerbar på andra av livets skeenden.

Varför det är så att vi som individer, är så olika på området initiativ och förmågan att pusha oss själva till att vinna? Och då tänker jag inte enbart på skillnaden mellan dig och mig, utan hur olika vi själva är på olika områden.

Om vi tar mig själv som exempel så vågar jag nästan vad som helst när det gäller olika idéer. Steget från att drömma till att göra är aldrig särskilt långt borta, vare sig det gäller trixa in mig till ett svårtillgängligt studiebesök på Bolibompa eller anordna en vigsel på New Yorks skyskrapor. I think it, I plan it, I do it.

Däremot om vi tar området träning så är min företagsamhet lika med noll. Varför är jag så olik mina vänner som den ena efter den andra tränar inför Kullamän, diverse triatlonlopp, svenska klassiker och andra lopp med namn som alla innehåller olika kombinationer av orden tuffast och järn. Men inte jag inte.

Jag har funderat och funderat över detta och har väl någonstans förstått att det handlar om motivation eller bristen av den. Idag kan jag inte ens motivera mig själv till en 6 km löptur fram och tillbaka till stranden…

Jag har kommit fram till så mycket att min böjelse (och starka motivator) här i livet är de extraordinära upplevelserna. Och med detta sagt, är det inte troligt att det är själva loppet i sig som jag drar mig för. För det om något måste ju klassas som en upplevelse, extraordinär eller ej. Men, det är det här ”gidandet” inför loppet som jag på intet sätt kan få till extraordinärt. Skulle då detta, rent logiskt, innebära att jag för att motivera mig själv, bara behöver utföra min fysiska träning på ett sätt eller på en plats, där jag, varje gång jag utövar dem, ska uppleva extraordinära och gärna flärdfulla upplevelser?
Nej, jag skulle inte tro det. Och detta beror endast på att en av de andra sidoeffekterna av träning, som också begränsar min upphetsning, är fysisk smärta. Och är det något som jag har svårt för är det kroppsligt lidande.

Just därför blir jag fängslad av de människor som ”bara ska kolla” om de kan springa upp för åsen. De som inte bara tänker tanken men som sen också gör det. They think it, they plan it, they do it. Jag är jag djupt imponerade av dessa människor. De som vågar satsa och som inte lägger sig. Istället ger de lite mer, de som struntar i den lekamliga pinan, de som vågar vinna.

Som grabbarna i Förslövs IF. I en direkt avgörande seriefinalsmatch, där motståndarna hade lika stor chans att ta hem seriesegern. De bestämmer sig för att ta chansen. För att vinna (krossa) motståndet. Och vad var det som gjorde att Bjuvstorparna inte gjorde samma sak? (Med all respekt för Bjuvstorp. Hade jag varit motståndet hade jag troligtvis tagit mig till Förslöv, men väl där hade jag nog fått krampkänning efter fem och detta bara för att Hedvalla IP inte hade erbjudit mig tillräckligt extraordinära upplevelser…).

Och även Giffen pågar blir jag imponerad av. De har med lätthet (ohjo, går man igenom en hel serie utan en enda förlust) så får det allt klassas som lätt. Men det jag blir imponerad av är att grabbarna valde att fortsätta (även om segern måste ha varit hemma långt innan säsongen var slut). De valde de att fortsätta satsa.

För vissa handlar det om att våga och vinna. Vinna eller försvinna. Hur ont det än gör. Hatten av till dessa.

Ps. När jag hade påbörjat denna krönika ramlar mina ögon på en dokumentär som gick på SVT, som handlar om galningar som gör ska ultramaraton i ÖKNEN. I ÖKNEN! Jag fattar det inte. Jag kan inte ta in det, men likväl imponeras jag djupt.

Louise Dock
Krönikör