Få begrepp i den svenska vokabulären öppnar för en sådan mångfald av associationer som ordet Sommarlov. Själv älskar jag det så till den milda grad att jag fortfarande, mer än trettiofem år sedan jag lämnade min sista skolbänk, ser till att jag kan ta ett längre lov under månaderna maj till och med augusti. Fast nu ljuger jag lite.
För min tolkning av begreppet sommarlov innebär inte att jag tar ledigt från något jobb; som icke-anställd frilansare är all tid arbetstid. Nej, mitt sommarlov betyder snarare tvärtom att jag jobbar mer, men att jag unnar mig att byta miljö. Från huvudstad till sommarstad. Från asfalt och betong till sandkorn och grässtrån. Från ostkust till västkust. Inte alltid helt och hållet friktionsfritt och utan bekymmer, men för det mesta fungerar det.
Nu har dock ett litet obarmhärtigt orosmoln så smått börjat ge sig till känna på den del av himlen som tillhör bara mig. Jag gör allt vad jag kan för att bekämpa och skingra det. Det går sådär. För det fasansfulla molnet bär nämligen på ett tickande läte. Det är tiden som gör sig påmind. Tiden som numera går alldeles på tok för fort. Visst var somrarna och sommarloven mycket längre förr. Och då ska vi inte tala om tiden dess emellan. Det kändes som att det gick en hel evighet från det att skolklockan ringde in för höstterminens första dag till det var dags för vårterminens sista lektion att ringas ut. Den bästa förklaringen till fenomenet att tiden går mycket långsammare när man är ung än när man är gammal hörde jag en gång på radion. Det var i det underbara programmet Sommar. Under några år var det en tradition att den gemytlige kulturjournalisten Lars Ulvenstam var värd för sommarens sista Sommarprogram. Hans fundering kring det här med tidens acceleration gick ut på att för en sjuåring (som just gått ur första klass) är ju ett år en sjundedel av hela livet och följaktligen är också två månader en mycket större del av livet än det är för till exempel en tjugoåring eller femtiosexåring. Jag tycker att det är en mycket vettig och logisk förklaring. Samtidigt skrämmande eftersom den inte går att snacka bort. Tiden rusar iväg i en allt högre fart. Och plötsligt är man gammal. Det är nog det som är det värsta. Åldern. För mig är det helt ofattbart att jag är så gammal som jag är. Jag blir helt chockerad när jag ser nytagna fotografier av en skrynklig farbror och inser att det är mig själv de föreställer. Eller bilder i tidningar och på TV som visar människor som är lika unga (GAMLA) som jag. Vad hände? Klichén att man inombords inte på långa vägar känner sig lika gammal som man i verkligheten är visar sig stämma. I tron att jag fortfarande är trettionånting (ska jag vara helt uppriktig inbillar jag mig t o m ibland att jag är tjugonånting) står jag vid dansgolvet på Pepe´s Bodega eller bardisken på Sand och viftar med armarna i luften i total otakt med musiken och försöker le otvunget mot de andra snyggingarna i lokalen. När jag istället borde sitta hemma i lugn och ro i stugan och lösa korsord i läsfåtöljen. Tanken slår mig att det rent teoretiskt nästan kunnat vara mina barnbarn som stod där i samma mörker – det är faktiskt inte ovanligt att det i varje fall är mina jämngamla vänners barn. De flesta var inte ens en lysten glimt i sina fäders ögon när jag redan var en erfaren festprisse på Grand Slam och Studio One. Jag blir inte ens nostalgisk, utan känner mig snarare patetisk. Det är dags att be om notan och stappla hemåt i sommarlovsnatten. Jag lovar mig själv att jag åtminstone ska försöka låtsas vara lika gammal som jag är. Halvvägs hemma kommer jag på att jag glömt att hämta ut min rollator i garderoben. Ääh. Den får vänta tills i morgon. Om det nu blir någon morgondag.
Jomen tjillevippen. Sådana här dystopiska associationer väcker ordet Sommarlov numera till liv hos denne annars betydligt muntrare krönikör. Förhoppningsvis är jag åter mitt vanliga glada jag när vi ses på beachen (eller hopplöst nog i nattvimlet). Man blir inte äldre än man gör sig…
Claes Kanold
Krönikör
