Jag vet inte hur det går till, men plötsligt händer det. Allt faller på plats. Allt man önskar och vill ha regnar som mannagryn från himlen och man bara står där med grytan i famnen och glatt slevar in. Hela livet känns som en drömvinst på Lotto. Nej, det var inte undertecknad som kammade hem nästan 200 miljoner härom veckan. Men om jag fått välja mellan alla de där pengarna och allt jag varit med om och alla underbara människor jag träffat under den sommar som just lämnat in badrocken för vinterförvaring hade valet varit enkelt.
När jag tidigt i våras tog beslutet att försöka få till ännu en långsommar i Båstad gav jag mig samtidigt sjutton på att det skulle bli ett par fantastiska månader och att jag skulle ha kul hela tiden. Parollen löd ”Lev i nuet och bekymra dig inte för vare sig gårdagen (den går ändå inte att ändra på) eller morgondagen (den vet man ändå inte vad den bär med sig i sitt sköte).” Och som det har funkat. Jag vill väl inte påstå att jag levt varje dag som om det vore den sista, men inte långt därifrån. När det bokstavligt talat sett lite mörkt ut på himlavalvet har jag egentligen inte brytt mig något särskilt utan intalat mig själv att allting löser sig. Eller som en rolig kompis från Stockholm så otroligt pricksäkert formulerade det när vi sprang på varandra ute på restaurang Sands veranda en kväll i juli: ”Det ordnar sig aldrig”. [sic]
Vågar man bara öppna upp sina sinnen och göra sig tillgänglig för all den positiva energi som oavbrutet flödar runt omkring oss här på vår undersköna Bjärehalvö så kan de mest märkvärdiga saker ske. Bland det konstigaste som hände Yours Truly i somras var att han lyckades få en hyreslägenhet på världens vackraste gata med världens finaste utsikt, världens trevligaste hyresvärdar och världens mysigaste grannar, i vars trädgård jag för övrigt redan utsett den plätt jag kommer att ockupera varje morgon nästa år vid frukosttid. Det näst konstigaste, eller ska jag vara helt ärlig så är det nog exakt lika konstigt som att ha fixat en året-runt-barre, är att jag blev träffad av blixten en eftermiddag nere på stranden vid Skansenbadet och att jag överlevde. Trots att hjärtat mitt slog tusen volter i sekunden, knäna mina skakade så jag knappt kunde hålla mig stående. Fjärilar löpte amok nere i magtrakten, munnen blev alldeles torr samtidigt som ögonen fylldes av tårar. Glädjetårar. 
Jag tänker inte avslöja något mer än att hon en gång för alla lärt mig hur ortnamnet Ramlösa uttalas på riktigt. Hon kommer nämligen därifrån. Det här var sommaren som aldrig sa nej och det var den här sommaren det var jag som var lycklig i Båstad. Lyckligast i hela världen till och med.
Claes Kanold
Krönikör
