Min mobiltelefon, eller smartphone som jag har numer, gick inte att ladda utan att jag spände fast telefonen samtidigt som laddsladden trycktes åt ett visst håll. Det blev ett arrangemang hemma i köket där mortel, olivoljeflaskor och annat tungt fick agera ställning. Detta blev ohållbart när jag skulle på en resa och behövde kunna snabbladda telefonen i bilen, på hotellrummet mm. Jag hittade en reparatör som kunde laga min telefon på två timmar så jag skulle slippa skicka iväg den i en vecka. Tyvärr fanns det inte på Bjäre. Efter att lämnat in telefonen hade jag lite tid för mig själv. Medveten om att jag inte kunde ringa eller bli uppringd av någon under en stund. Då upptäckte jag beteenden hos mig som jag inte trodde fanns.
Jag åkte till en möbelbutik som jag besökt något halvår tidigare och mindes att de hade fina saker. När jag klev ur bilen slog det mig att jag inte hade fått svar på ett mail som jag väntade på. Ville kolla på en gång om jag fått något svar. Letade i fickorna efter mobilen och insåg att den hade jag inte. Bara fortsätta undra då…
Gick in i butiken och tittade runt. Hittade en riktigt snygg spegel som skulle passa perfekt i min nyrenoverade hall. Ville slå till direkt. Skulle bara kolla om jag hade pengar på kortet. Letade efter mobilen för att kolla internetbanken men…
Osäkerheten kring saldot fick mig att gå vidare. Såg sedan en fin lampa som skulle kunna passa över matbordet men var inte helt säker. Tänkte ta ett kort på den så jag inte glömmer. Men kameran är ju i telefonen…
Gick och skulle ta något att äta. När jag väntade på maten ville jag snabbt kolla av några nyhetssidor, Facebook och Instagram för att uppdatera mig lite. Men icke…
Sen var det dags att återvända till reparatören. Vilken adress var det nu som reparatören fanns på? Den hade jag både i en mailkonversation med dem och duktigt skrivit ner i kalendern så det skulle jag ha koll på. Båda vilka fanns i mobilen…
Detta utspelade sig under den korta tiden i januari då vi hade snö här och det ständigt var halt och lastbilar som låg på kanten av E6:an. På vägen tillbaka till reparatören tänkte jag att ”Nu får jag inte sladda av vägen eller råka ut för en olycka för då är jag helt utelämnad. Kan inte kontakta någon.” Kom dock på att alla andra bilister självklart har sina telefoner med sig så det löser sig nog. Med extra försiktighet körde jag sedan mot Mariastaden utanför Helsingborg.
Efter bara några minuter i bilen tröttnade jag på radions utbud och ville sätta på lite bra musik från min favoritlista på Spotify genom bilens underhållningssystem. ”Peters iPhone Not connected”…
Det är väl bara att inse att så här ser verkligheten ut nu. Mina vanor, mönster och behov har blivit smartphoneanpassade. Och näst intill smartphoneberoende. När hände det?
Jag är inte så gammal, men tillräckligt gammal för att inte vuxit upp med mobiltelefonen ständigt närvarande. Jag minns ett liv utan mobiltelefoner och internet. Min dotter växer upp nu när mobilen, datorer, internet, appar, sociala medier mm är en självklarhet sedan födseln. Hur kommer hon reagera om hon hamnar i total radioskugga som vuxen?
I framtiden kanske alla har ett chip inopererat, som drivs av egna kroppen, vilket ständigt har kontakt med internet så det blir som en livslång uppkoppling till allt och alla. Allt är virtuellt och alla kan hitta all information och ha kontakt med vem som helst när som helst utan att behöva bära runt på någon pryl i fickan. Eller så blir det Back to basic (troligen inte). Den som lever få se.
Glöm inte att läsa Bjäreliv på webben. Fungerar lika bra på datorn, surfplattan och mobilen. Alltid nära dig!
Peter Jakobsson
Krönikör
