Jag har i så gott som hela mitt yrkesverksamma liv jobbat med internkommunikation. Internkommunikation? säger du, lite dröjande. Ja, det är så det heter när man gjort teori av hur anställda inom ett företag pratar (eller inte pratar) med varandra. Under åren som jag arbetat med detta, så kan jag lova dig att det inte är många som vet vad det är jag gjort. Varken familj, vänner eller bekanta, ibland inte ens chefen… Så om du nu inte visste vad det där med internkommunikation var, så menar jag, är du i gott sällskap.
Men om du har turen att förvärvsarbeta. Och gör detta i ett företag som är större än ett enmansföretag, så lovar jag att du utsätts för internkommunikation. För även om systematisk informationshantering och spridning mellan olika människor i olika interna medier (intranät, nyhetsbrev, tv-skärmar, anslagstavlor etc.) d.v.s. internkommunikation, sällan sker systematiskt i det lilla företaget, så förekommer det. Också i det mindre företaget. Och detta av den enkla anledningen att det behövs. Vi behöver veta vad som händer, om vad som är på gång. Det hjälper oss att förstå hur våra dagliga arbetsuppgifter bidrar till hela verksamheten.
I det lilla företaget är kanske internkommunikation när chefen snackar i fikarummet vid varannan, var tredje eller varje torsdagsfika. Kanske skickas mail ut till hela företaget vid väl valda tillfällen. Ett mail som kanske som också sätts upp på anslagstavlan. När du stannar chefen i korridoren för att få svar på den frågan som du väntat på, eller ryktet du hört. Allt detta är olika former av internkommunikation. Internkommunikation behöver alltså inte vara mer komplicerat än så.
Under lång tid hette det jag sysslade med interninformation. Och kanske är det detta yttryck som lever sig kvar. Kanske är det detta som gör att jag upplever att chefens förmåga att kommunicera försvinner när företagen blir större. Är det så att när företagen blir större och behovet att börja hantera information i olika interna medier och system så förväxlas helt enkelt orden information och kommunikation. Nyhetsbrev och intranät skapas och helt plötsligt så behöver inte chefen informera längre.
Men det viktigaste med att vara chef är inte att informera. Det är ju att se. Att lyssna – att kommunicera.
Det är egentligen ingen skillnad på om den som ska lyssnas på är fyra eller 40 år. Jag har alltför många gånger glömt att verkligen lyssna på mina barn. Och istället föregått deras tankar som en dold önskan. Därför blev jag ytterst stolt när jag verkligen lyssnade på vår yngste, när han vid ett sänggående berättade att han var såååå sugen på godis. Istället för att reaktivt svara: ”Men nu är det läggdags och dessutom onsdag, så inte blir det något godis här inte.” Och istället svarade ”Är du? Det är jag med! Vilket godis är du sugen på? Själv skulle jag nog kunna sätta i mig en hel chokladkaka.” Därefter följde lite tankar kring favoritgodis och ett beslut att vi skulle åka till godisbutiken efterföljande lördag för att köpa riktigt gott godis.
Ja, jag säger inte att det är lätt att vara chef. Det är mycket som ska hinnas med. Men jag är övertygad om att om fler chefer insåg att de inte behöver uppfylla alla medarbetares önskemål, inte ens se deras uttryck som önskemål utan istället bara lyssna och vara någon som kan finnas där för att få ventilera sina tankar, så skulle fler chefer stanna till vid sina medarbetare. Och bara lyssna. För egentligen är vi alla innerst inne bara treåringar med en önskan att bli sedda och lyssnade på.
Louise Dock
Krönikör
