Vi ska byta ytterdörr och, den i mitt tycke fruktansvärda, porten med överljus ska bytas ut mot en mer tidsenlig från förra sekelskiftet. Varje dag har jag plöjt igenom blocket. se för att hitta den där dörren med stort D. Pardörren som ska bli pricken över i:et i vårt nya hem. I min fantasi har jag vetat exakt hur den ser ut trots att det stundtals har känts nästan övermäktigt att hitta detta perfekta exemplar.
Men så en kväll fanns den bara där på nätet. Visserligen grön, med några spräckta rutor och utan karm. Men den var perfekt. Runt 125 centimeter bred och 240 hög. Exakt de måtten jag hade letat efter, tidsepoken var helt rätt och skicket riktigt bra, med tanke på att den var drygt hundra år gammal. Vis av tidigare försök till inköp visste jag att det gällde att handla snabbt, affären gjordes upp på telefon med löftet att avhämtning skulle ske påföljande dag.
Sagt och gjort. Dagen efter lånade jag och Bella en stor skåpbil hos våra vänner på Ford och sedan begav vi oss mot Borås där dörren skulle inhandlas. Alla som åkt en längre sträcka med en femåring vet att distraktion är att föredra så med halva pyssellådan med i hytten rullade vi iväg mot knallestaden. Alla som någon gång kört till Borås från Halmstad vet att man efter att ha svängt av från E6 passerar rader med pampiga trähus med stora punschverandor och fantastiska trädgårdar. Här satt jag i min lilla lastbil och passerade det ena vackra huset efter det andra, men det enda jag kunde se framför mig var min nya dörr som snart skulle vara min. Äntligen.
Förmodligen kände Bella andakten som uppstod för hon ställde en hel del frågor om denna dörr som vi åkte så långt för att köpa. Var det en ny fin dörr? Nej. Skulle vi köpa den i en affär? Nej. Fanns det fler om någon annan skulle hinna före? Nej. Slutligen, hade mamma godkänt inköpet. Ja. Dottern verkade nöjd med svaren trots att det märktes tydligt att hon inte riktigt förstod syftet att åka en hel kväll för att köpa en gammal dörr som jag dessutom erkände var trasig lite här och där. Men jag muttrade något för mig själv om att det kommer du att förstå när du ser den så som jag ser den i mina drömmar…
Fram till Borås kom vi och det äldre paret som innehade den åtråvärda klenoden tog emot oss i dörren med dörren skulle man kunna säga. Efter att själva ha renoverat ett hus från 1919 förstod de precis min exalterade stämning och stöttade mig med glada tillrop samtidigt som de glatt räknade sedelbunten som jag överräckte. Dörren var min och efter att ha lastat den bar det av tillbaka mot Båstad. Mitt resesällskap somnade innan vi hann komma till Örby och där satt jag drygt två och en halv timme på väg hem med nyförvärvet i tryggt förvar.
Nu står dörren här hemma. Jag tittar till den några gånger varje dag och imorgon ska jag besöka en snickare för att få hjälp med en ny karm. Därefter blir det en tur till glasmästaren samt ett antal dagar med sandpapper och färg. Men bra blir det och nu kan jag stryka en punkt från listan. Att sedan min far, som är mycket kunnig inom det mesta, muttrade något om att det var tunna dörrar 1912 och att det skulle bli en kall vinter samt att vi kanske kunde hänga något tjockt tyg innanför dörren väljer jag att bortse från…
Nu återstår bara ett trettiotal andra punkter på listan men de känns faktiskt som a piece of cake i sammanhanget nu när den heliga graalen är bärgad!
Jag önskar att läsare en skön start på hösten så ses vi om en månad igen!
Joakim Ormsmarck
