Annons:

Fröken Ewa! Får jag en kopp kaffe!

I bladet läser vi att konkurrensen mellan krogarna i Skåne ökar. I vårt närområde, Bjärehalvön, finns det ungefär 50 restauranger. Knappt hälften av dem ligger i själva Båstad. Och av Bjäres/Båstads alla restauranger har nästan halva antalet öppet året runt. Då är korvmojjar och hamburgerställen oräknade. Det är väl inte så tokigt i en kommun med knappt 15 000 mantalsskrivna, eller hur?

Personligen trivs jag mycket bra ”på lokal”, som man sa förr i tiden. Inte minst på uteserveringar. Jag tillhör dem som välkomnar filtar och gasolvärmare, bara för att få chansen att äta ute – i bokstavlig mening – från mars till och med november. Det är till och med tänkbart att jag sitter kvar och håller platsen över Lucia, jul och nyår, Alla Hjärtans Dag och sportlovet…

Uteätandet etablerades på Stugan och Torgkiosken. Det var där vi hängde. Men så fort vi blev mopedmogna, drog vi till så exotiska platser som vägkrogen i Snapparp och Hallandsåsens motell. I mitten på 60-talet hade motellet de godaste räkmackor jag ätit. Det var färska Smögen-räkor stora som kräftor på en ordentligt tilltagen brödskiva. Inga snittar alltså. Och äkta, helfet och hemmagjord majonnäs!

I takt med ökad personlig mognad skiftade näringsställena karaktär: vid restaurangfäig ålder öppnade sig Pub Hjorten och Pub Spettet, Hotell Båstad och Borgen, Malens Havsbad och Skansen. Vi minns med värme Thomas och Fingal på Hjorten och Janne Juhlins ”Club 50” på Spettet. Vi var 50 stamgäster, var och en med egen numrerad sejdel som hängde i taket över bardisken. Ett sätt att skapa lojala gäster och en familjekänsla, som vi fortfarande minns.

Det är något speciellt med ett stamlokus. I Lund hade Stellan Sundahl, Kryddan Peterson och jag något av en skrivarlya på en legendarisk krog som hette Storkällaren. Det inträffade, att en arbetsdag där blev så lång, att den inkluderade tre måltider: lunch, middag och supé! Men till supén fick vi lov att ringa efter våra fruar, inte enbart av strategiska skäl, utan för att även de ingick i Storkällarens ”familj”.

Och där fanns verkligen en familjekänsla. Vi till och med engagerade personalen som jury, när vi hade skrivit en sketch. Servitrisen, fröken Ewa, och köksmästaren Åke kallades in i matsalen och så spelade vi upp sketchen. Om de inte skrattade, då skrev vi om tills det blev skratt.

Bordet bredvid vårt var alltid reserverat för ett original, som kallades Doktor Nilsson. Det är osäkert om han verkligen var doktor. Troligen var han i alla fall inte medicinare, eftersom han rökte samtidigt som han åt. Han var dessutom ganska generös mot sig själv med starka drycker. Vid ett tillfälle hörde vi Doktor Nilsson harkla sig och ropa ut mot köket: ”Fröken Ewa! Får jag en kopp kaffe! Och en sexa Grön Chartreuse, så jag blir riktigt yr i huvudet!”

I slutet av 80-talet dömdes köket ut på Storkällaren. Alternativet för krögaren Löfqvist var att antingen renovera eller sälja för rivning. Etablissemanget revs och förvandlades till affärslokaler.

På tal om det, så fick jag också tillfället att riva en restaurang en gång. I Bangkok. Nåja, kanske inte en hel restaurang, men i alla fall ett bås i matsalen. Detta bås var avsett och dimensionerat för asiater med mer behändiga kroppar än min, som på den tiden var 20 kg större än idag. Och båset var byggt av löst staplad bambu. Jag reste mig en smula häftigt och båset föll samman som ett plockepinn. Inom ett par sekunder stod hela restaurangpersonalen med källarmästaren i spetsen, alla djupt bugande med hopslagna händer på thailändskt manér och med breda leenden.

fritte-2015-180Den ödmjuka och glada attityden för mina tankar tillbaka till Storkällaren i Lund. En dag slog det Stellan, Kryddan och mig hur brunt allting var i matsalen. Taket, golvet och väggarna var bruna. Bordet var brunt. Köttbullarna bruna och såsen brun. När vi roat oss med att räkna upp allt inom synhåll som var brunt, slogs plötsligt dörren upp till köket och källarmästare Löfqvist tittade ut. Han var samma dag hemkommen från en solsemester på Mallorca och ropade glatt till oss samtidigt som han pekade på sitt ansikte: ”Hallå, pågar! Brun och fin, eller hur!”

Keep swinging!

Fritte Friberg
Krönikör

Relaterade artiklar

X