Den 18 februari är det världspremiär på filmfestivalen i Berlin. Toppen Av Ingenting i regi av Axel Petersén och Måns Månsson är den första svenska långfilm som tävlar om festivalens åtråvärda Guldbjörnen-pris sedan 2009. Huvudrollskaraktären Nojet gestaltas av Léonore ”Nojnoj” Ekstrand. Den sextioplussiga halvtidsbåstadbon gjorde debut på vita duken i hyllade Avalon 2012, där hon blev nominerad till en Guldbagge i kategorien Bästa Biroll. Nu gör hon en rollprestation värdig en Oscar.
– För mig finns det bara två orter i Sverige. Båstad och Stockholm, jag känner inte till några andra, deklarerar Nojnoj krasst när vi ses på klassiska konditori Ritorno vid Vasaparken några dagar innan den osannolika filmstjärnan ska ta tåget till Båstad för att vila upp sig några dagar innan färden går vidare till Berlin. Det blir andra gången Léonore får glida fram på röda mattan under den ansedda filmfestivalen. Förra tillfället var i anslutningen till lanseringen av filmen Avalon, regisserad av hennes brorson Axel Petersén – en båstadkompis till – där Nojnoj briljerar som partyprinsessan Jackie, en roll Axel specialskrivit åt sin livsbejakande och underbara faster.
Smeknamnet Nojnoj går inte att runda så vi måste givetvis fråga.
– Jag är yngst av fyra syskon så det är bara naturligt att man fick ett smeknamn. Det kunde lika gärna blivit Plutten, påstår hon.
Vilket nog är en himla tur att det inte blev. Är man lite mer analytisk lagd skulle man kunna hävda att de jämnåriga barndomskompisarna fann det lite besvärligt att uttala dopnamnet Léonore och därför började använda denna mer onomatopoetiska variant. Som alltså fortfarande lever kvar.
Det var i mormoderns grandiosa sekelskiftesvilla ute på Malen de första vänskapsbanden knöts med det gäng på ungefär 30 personer som än idag utgör basen för Nojnojs vidsträckta bekantskapskrets. På den stora tomten låg en byggnad som fungerat som jungfrubostad på den tiden det begav sig.
– Det huset kallade vi ”lekstugan” och där hängde vi jämt, minns Nojnoj. Vi gillade egentligen inte att man sov över, men det hände förstås att det fanns de som bröt mot den regeln. Vilket mamma nog förstod, speciellt de tidiga morgnar hon gick ut med hundarna och vänner som råkade sitta där på förstukvisten försökte låtsas som ingenting, haha.
– Det alltid varit fullständigt självklart att vara i Båstad om somrarna, konstaterar Nojnoj, som är uppvuxen på Lidingö. Att vara nostalgiskt lagd och tillbakablickande är verkligen ingenting man kan anklaga vårt cafésällskap för att vara – hon utgör själva sinnebilden för konsten att leva i nuet – men vi lyckas ändå lirka ur henne att hon haft en karriär på Sveriges Television, att hon för ungefär tjugo år sedan packade sin son i bilen och på vinst och förlust styrde kosan söderut, hamnade i Barcelona och tog första bästa färja till Mallorca. Där de tillbringade, som hon uttrycker det, två hysteriskt roliga år. ”Allt funkade”.
Tillbaka i Stockholm skolade Nojnoj om sig och började jobba i fastighetsbranschen, vilken hon ägnade sig åt fram tills dess att yngsta barnet flyttade hemifrån. Då fick hon erbjudandet att hjälpa till att driva Bridgeshoppen på Kommendörsgatan på Östermalm. Nojnoj är nämligen en hängiven spelare. En fena på brädspel, faktum är att hon kan titulera sig fd svensk mästare i backgammon! ”Det du”. Hon spelar ofta schack. Och hon är minst lika skicklig med spelkort i hand. ”Jag älskar bridge”.
– Lördagarna jag är i Stockholm är heliga. Då är det ingen idé att försöka få med mig på något annat. Prick klockan tre går jag till antikexperten Lars Yngve Johanssons butik för att spela Pahjong. Där sitter vi i varje fall i minst sex timmar och spelar, samtidigt som vi pratar om allt mellan himmel och jord. Sedan går vi ut och äter och dricker lite vin.
Komna så här långt i vårt samtal suger det till i kaffetarmen hos intervjuaren så det är dags för påtår. När Bjärelivs huvudstadskorrespondent är tillbaka med koppen nypåfylld finner han sitt intervjuobjekt i fullt samspråk med vår runt trettioårige bordsgranne. Det visar sig vara en sann filmentusiast som passat på att ge Nojnoj en uppriktig komplimang för hennes insats i debutfilmen Avalon. Han har full koll och tycker, liksom många andra förstå-sig-påare, att hon borde fått den där Guldbaggen häromåret. Vilket osökt leder oss in på hur sjutton det egentligen är möjligt att en tjej som just då passerat de sextio ( Léonore Ekstrand är 68 år, det är inte oartigt att påpeka denna dams ålder, för dels är hon fortfarande flickaktig som en tonårsbrud, dels nämnde hon det opåkallat själv när vi bad henne att kort presentera sig själv) helt utan skådespelarbakgrund med sådan självklarhet kan gå in och agera, som om hon inte gjort något annat i hela sitt liv.
– För det första så struntar jag fullständigt i kameran, jag bara går in och kör.
Utan förberedelser?
– Ja, inte ett dugg. Det räcker att regissören berättar för mig var jag ska befinna mig i livet och vilket sinnestillstånd jag ska vara i i just den scenen.
Hade du någonsin föreställt dig att du skulle bli filmskådis?
– Nej, aldrig. Aldrig! Däremot var jag något av en teaterapa när jag var liten. Var förtjust i Nils Ferlin och Dan Andersson och brukade deklamera dikter i klassen. Stackars lärare! Men det där teaterapandet var samtidigt en strategi för att slippa få frågan i de ämnen jag tyckte var tråkiga!
Ångrar du nu att du inte började tidigare?
– Absolut inte. Då hade jag varit tvungen att sudda ut allt annat som hänt i mitt liv.
I Avalon bestod ensemblen av en blandning mellan professionella skådespelare och rena amatörer. Léonores gode vän, den nyligen bortgångne Johannes Brost, erhöll en Guldbagge för Bästa Manliga Huvudroll. I nya filmen Toppen Av Ingenting är det enbart amatörer i rollerna.
Var det självklart att du skulle acceptera brorsonen Axel Peterséns erbjudande om att spela Jackie i Avalon?
– Klart jag tackade ja direkt! Varför inte? Det motsatta hade varit idiotiskt. För mig var det nya marker att beträda och jag tyckte det var jättekul.
Hur mycket betyder det att ni är släkt du och Axel?
– När vi spelar in är de så proffesionellt det kan bli. Hans medregissör Måns Månsson har jag lärt känna genom Axel och har stor respekt för bägge två. När vi jobbar vet vi allihop att tid är pengar, dessutom har jag ingen lust att hasa runt med det där i all oändlighet, alltså måste jag lyssna på vad de säger och göra som de vill.
Köpmansgatan i Båstad har genom åren sett en mängd stora svenska filmstjärnor trippa kullerstenarna fram. Greta Garbo och Ingrid Bergman för att bara nämna två. Nu är det din tur!
– Det känns helt rätt, skrattar Nojnoj. Någon måste ta vid där de slutade! Men ingen av dem är mina förebilder. Jag tycker Kristin Scott Thomas (aktuell just nu på biorepertoaren i filmen The Party) är briljant och Catherine Deneuve.
Man behöver inte vara professionell filmkritiker för att konstatera att Nojnojs rollprestation i Toppen Av Ingenting är fullständigt lysande. Hon medverkar i praktiskt taget varenda scen i den genreöverskridande filmen. Komedi, tragedi, thriller och vardagsdrama där man som sitter ömsom på helspänn, ömsom lutar sig skrattande tillbaka i biograffåtöljen. Filmupplevelsen skänks förstås en extra dimension för den som känner igen huvudrollsinnehavarinnan från båstadvimlet, men det tar inte många sekunder in i handlingen förrän man totalt glömt bort att det är ett bekant ansikte som trollbinder oss på vita duken.
Du är så ruggigt bra att du måste fått massor av anbud?
– Sist vi var i Berlin kom det fram en man på efterfesten och undrade på engelska om jag möjligen var intresserad av att vara med i hans nästa film. Jag stirrade honom stint i ögonen och frågade om jag skulle ha sex i filmen. ”Ingenting sådant” svarade han. ”Ska jag vara naken då?”. ”Nej, nej, inte det heller”. ”Då tror jag inte att jag är intresserad” svarade jag och vände på klacken. Lite korkat kanske, men kul att ha gjort det.
Idag skulle Nojnoj inte svara på det sättet, det lovar hon. Hon kan absolut tänka sig att låta sig regisseras av någon annan än brorsonen. Men nu är fokus inställt på att lyckas i Berlin.
– Jag tycker det är jättekul att gå på röda mattan och allt runt omkring, fast det är inte den viktigaste orsaken till att jag följer med. För hur man än vrider och vänder på det är jag själv inne på livets upplopp, medan Axel och Måns fortfarande står vid ingången. Om det här går bra kan det betyda världens avstamp för dem vidare i branschen, medan det för mig personligen inte gör så mycket om jag får usel kritik – vem bryr sig – alltså är det mest för deras skull jag är där.
TEXT: CLAES KANOLD
BILD: PRESSBILDER
