Annons:

Opera är oftast stor dramatik och handlar då om död i olika former. Det är avrättningar, förgiftningar, självmord, sjukdomar, vansinne och till och med vidlyftigt leverne med dödlig utgång. Men vad dör alla på scenen egentligen av? Det frågade sig en flitig opera- besökare, medicine doktor Eddie Persson. Med sina yrkeskunskaper roade han sig med att titta närmare på operafigurernas hälsotillstånd och försöka ställa någon sorts diagnos. Ingen i Sverige hade gjort något liknande, vilket också var lite kul.

Doktor Persson sammanfattade sina diagnoser i boken ”Opera, ond bråd död, dårar och doktorer” och tillägnade den Birgit Nilsson. Persson hade tålmodigt betat sig igenom hundrafemtio operor. Från Popeas Kröning av Monteverdi (1642) till Francis Polencs opera Karmelitsystrarna (1957). Därmed kunde han bland annat redovisa operalitteraturens enorma konsumtion av sopraner. Fyrtiofem procent mördas, avrättas eller avlider av pur förskräckelse. Tenorer lever relativt säkrare på scenen. Där dör bara trettiotre procent.

Av de fyrtiofem procent sopraner som möter en oväntad död visade sig tjugonio procent vara självmord, vilket var svårbedömt. Däremot var det lättare med diagnos på lungtuberkulos, den vanligaste sjukdomen på 1800-talet. Den drabbade Mimi i La Boheme av Puccini(1896), Violetta i La Traviata av Verdi (1853) och Antonia Hoffmans Äventyr av Offenbach(1850). Anledningen till deras död var inte angivet i något libretto, vilket inte var någon överraskning då tuberkulosens bakterier ju inte upptäcktes förrän år 1882. När det gällde anledningen till Antonias död var det dock tveksamt. Här fanns spår av en hjärtsjukdom men det troliga är att hon dog av lungtuberkulos.
I Richard Wagners operor med all filosofiskt mytologiskt innehåll, så dör alla utan vettig medicinsk förklaring. Det framgick dock inte av Dr. Perssons undersökningar huruvida någon på scenen skrattat ihjäl sig i en komisk opera buffa som exempelvis Falstaff.

Men hur var det med Elektra i Richard Strauss psykotiskt stökiga opera med samma namn? Hjältinnan, om man kan kalla Elektra det, dansar en hysterisk segerdans när hon meddelas att hennes förhatliga mor mördats. Den psykosomatiska Elektra dör med ett primalskri mitt under sin hämningslösa dans. Här var det helt enkelt en fråga om hjärnblödning. För att komma till en mera jordnära verklighet, så kan man inte säga Elektra utan att tänka på Birgit Nilsson. La Nilsson, som hon kallas ute i stora världen, men som sprungen ur den skånska myllan, blir hon här på Bjäre helt enkelt bara Birgit.

Hennes Elektra gjorde braksuccé världen över med bland annat femtionio inropningar på operan i Berlin. Denna även sångmässigt mördande roll, gjorde hon inte mindre än sex gånger på Metropolitan i New York. Med dans och allt. Vid något tillfälle blev Birgit kritiserad för Elektras dans på Metropolitan. Det var operachefen själv Sir Rudolf Bing som ansåg att Birgit inte dansat tillräckligt övertygande. Förhållandet mellan Mr. Bing och Birgit kunde ibland vara något kylig trots att de båda beundrade varandra yrkesmässigt. Birgit lämnade vid den tidpunkten USA och Metropolitan av skattetekniska skäl. Birgit behövde inte Metropolitan men Metropolitan behövde Birgit, så man löste problemet med skattmasen. Birgit återvände efter några år men inte för att dansa i Elektra. Om Birgits dans verkligen varit återhållsam, så var den helt i linje med hennes synpunkter på överdrifter i operaföreställningar. Lämna för Guds skull något åt fantasin, sa Birgit vid ett tillfälle och gav några exempel på anstötliga scener i några av de svenska uppsättningar hon sett eller hört talas om. I ett brev skriver Birgit.

”Smaklösheten i operaföreställningarna blir bara värre och värre. Rosenkavaljeren i Göteborg. Underbara röster men omöjlig att se. Sophie blir våldtagen tre gånger på scenen. Hon går gråtande till varje föreställning. Don Juan på Stockholmsoperan går ej att beskriva. Cosi på Folkoperan likaså”. Om artister i likhet med sopranen i Göteborgs uppsättning av Rosenkavaljeren upplever sina roller som kränkande och tackar nej till liknande roller, så skulle förmodligen deras karriärer allvarligt äventyras. Om vi som publik också känner obehag av överdrivet närgångna scener på teatrar, på TV och bio, har vi bara att acceptera och vänja oss. Eller?

Barbro Åkesson, Frilansjournalist

Relaterade artiklar

X