Annons:

Nu kommer dokumentären om den legendariske fridykaren Jacques Mayol. Bjäreliv har gått på djupet och undersökt kopplingen till Bjäre.

I oktober kommer vi att kunna avnjuta undervattensvärlden i såväl Luc Bessons 80-talsfilm ”Det stora blå”, som i den helt nya dokumentären ”Dolphin Man”. Båda filmerna, som visas på biblioteket i Båstad, handlar om fransmannen Jacques Mayol som revolutionerade fridykningen. Något som kanske inte så många känner till är att Mayols son, Jean-Jacques Mayol, under många år bodde i Mellbystrand och höll kurser i fridykning här på Bjärehalvön. Numera bor han på den italienska ön Elba, i villan där hans pappa satt och skrev boken ”Homo Delphinus – The Dolphin within Man”, som blivit något av en bibel för fridykare. För många år sedan gjorde jag ett besök i Villa Glaucos, där skrivmaskinen fanns bevarad – tillsammans med flera av Jacques Mayols undervattensfilmer.

Tyrrenska havets djupblå yta fransas upp i vitt när vattnet slår emot de blåtonade små klippöarna nedanför terrassen. Rakt i söder bryts den av Montecristos triangelformade kontur och längre västerut kan man ana Korsikas snötäckta berg. Det är lätt att förstå att Jacques Mayol byggde sitt hus just här i naturreservatet Calone på sydöstra Elba. Här levde han med havet som närmsta granne fram till sin död 2001.

Även Jean-Jacques Mayol är en passionerad
fridykare, men i stället för att tävla har han slagit in på undervisningens väg. Intresset väcktes tidigt. Redan när Jean-Jacques var ett par år gammal, hade han fått följa med och simma med Clown, delfinhonan som hans pappa utvecklade en mycket nära relation till och som lärde honom det mesta om fridykning. Jean-Jacques var först i världen att bli godkänd P.A.D.I- instruktör inom fridykning och har undervisat i 30 års tid.
Den gren av fridykning som skildras i ”Det stora Blå” som kallas No Limit, där dykaren förs ner i djupet med hjälp av en tyngdförsedd släde, är Jean-Jacques själv inte så intresserad av. För honom är det inte tiden och djupet utan den inre upplevelsen som räknas.
– Det handlar mycket om att få människor att upptäcka naturen runt omkring, och samtidigt upptäcka sig själva, säger han.

Jean-Jacques pratar malmöitiska uppblandad med en hel del amerikanska uttryck. Han är född i Kanada, men flyttade tidigt med familjen till USA. Att han så småningom kom till Skandinavien beror på att hans mamma var danska.

En skillnad mellan fridykning, där man går ner under ytan av sin egen kraft, med hjälp av sina egna lungor, och dykning med syrgastuber, är förstås att man inte kan stanna nere lika länge. Men den stora skillnaden är den totala friheten, menar Jean-Jacques.
– Du bestämmer själv när du vill gå ner och när du simmar upp. Det är mycket mindre utrustning och teknik.

Oberoende och frihet är något han ofta återkommer till.
– Det är där man hittar sig själv. Människan har separerat sig – fysiskt och mentalt – från sin egen natur. Vi har blivit för beroende av teknologi. I fridykningen är du oberoende. Du har bara din egen kunskap och din egen fysik. Det är du och havet. Det ger en ett otroligt självförtroende. Något man kan ta med sig i sitt liv, i sin vardag eller på jobbet.


Fransmannen Jacques Mayol revolutionerade fridykningen under mitten på 1900-talet och i dokumentären ”Dolphin Man” skildras Mayols prestationer under vatten och hans relation till havet.

I sina kurser använder han sig av naturen, yoga, andnings- och avslappningstekniker, visualisering, delfiner och valar, för att visa att människan är nära besläktad med delfinerna. Genom mentala och fysiska övningar går det att väcka våra ursprungliga instinkter, menar han.
Att fridyka är att klippa alla band från rädsla, menar Jean-Jacques. Det finns många sätt att göra det på. Ett sätt att få ner pulsen är yoga. Hemligheten med att Jacques Mayol lyckades med något som ingen trodde var möjligt – att med bara ett andetag i lungorna, dyka ner till drygt hundra meters djup – var inte främst hans kroppsliga utan mentala styrka. Han introducerade yoga i sporten liksom mycket av den österländska visdom han fått med sig från sin barndoms Shanghai.

Från Villa Glaucos tomt går en brant stig ner över klipporna till en liten stenstrand, varifrån vi ger oss ut i vattnet efter ett långt yogapass. I havet händer speciella saker som man inte upplever någon annanstans, menar Jean-Jacques och berättar om den euforiska känsla som uppstår under vad han kallar deep water diving.
– Ibland går vi flera tusen meter ut och bara hänger och svävar där i the Big Blue. När du dyker ner och tittar upp är det som om du är ute i rymden. En oändlighet. Och då kan man få en känsla av hur liten och obetydlig man egentligen är. Och samtidigt känna samhörigheten med allt. Det behöver inte vara på några större djup.
På en av villans väggar hänger affischen till ”Det stora blå”, som handlar om Jacques Mayols liv, om än i fiktiv form.

Många som nöjt sig med att fascinerat iaktta skiftningarna i färg och temperament från ytan, lockades ner i undervattensvärlden efter att den kultförklarade filmen kom för snart 30 år sedan. Filmen väckte också existentiella frågor. Kan kärleken till havet vara starkare än till en människa? Vad som är trygghet för vissa är för andra rädsla. För huvudpersonen, Jacques Mayol, var havets lockelse inte främst ett äventyr. För honom var det trygghetens famn. Det var lättare att umgås med delfiner än människor.
Fullt så världsfrånvänd som ”den lille fransmannen” framställdes i Luc Bessons film var dock inte hans far, menar Jean-Jacques. Men visst, emellanåt försvann han helt, under vattnet och på långa resor.

Efter föräldrarnas skilsmässa hade Jean-Jacques knappt någon kontakt alls med honom under många år. Men när han var i tonåren återupptog de kontakten genom att tillbringa mycket tid tillsammans kring Medelhavets dykvatten. Under 1960-talet började Jacques Mayol och italienaren Enzo Maiorca, som skildras i filmen ”Det stora blå”, att tävla om vem som kunde komma djupast. Läkarna varnade. Lungorna skulle kollapsa om människan gick djupare än 50 meter.
Enzo var först med att ta sig förbi 50 meter. 1976 bevisade Mayol att han kunde gå dubbelt så djupt.
Forskare började intressera sig för vad som händer med människan nere i djupet. Mayol samarbetade med läkare och lät dem ta blodprover både före, efter och under dyken på olika djup. Man kunde då se att hans kropp koncentrerade det syrerika blodet till endast de vitala kroppsorganen som hjärta och hjärna. Något man bara iakttagit hos dykande däggdjur tidigare.

Nu har vi chans att ta del av mer av Jacques Mayols liv. I dokumentären ”Dolphin Man” väver den grekiske filmaren Lefteris Charitos samman nutida undervattensfotografi av världens ledande fridykare, med intima vittnesmål från Mayols närmsta vänner och sällsynt filmmaterial från Mayols 50-tal. Bland annat visas sekvenser av den banbrytande undervattensfilmfotografen Victor de Sanctis, som fångade Mayols extraordinära prestation. Han fångade också Mayols relationer, berömmelse och hans växande kärlek till delfiner och havet. Tillsammans skapar materialet en bild av hur Mayol revolutionerade fridykningen och skapade ett nytt medvetande i relation till havet och det inre jaget.

TEXT: PETRA CARLSON
FOTO: PETRA CARLSON & PRESS

Relaterade artiklar

X