Den senaste månaden har jag varit med och bidragit till produktionen av ett litet magasin med anledning av att Pepe´s Bodega firar 25 års-jubileum.
Mitt första minne av Pepe´s sträcker sig några månader längre tillbaka än till den 13 juni 1991, öppningskvällen. Saken var nämligen den att min fantastiske kompis Ängelholms-Micke och jag hade fått för oss att vi skulle öppna ”en bar eller något” nere vid tennisbanorna. Vi hade upptäckt en passande lokal. Jag vill minnas att det var ett gammalt båthus eller liknande på Strandgatan, den gata som går ner från Agardhsgatan till Hamngatan. Det skruttiga huset hade stått tomt i flera år och den största haken, tyckte i varje fall Micke och jag, var väl vad grannarna skulle tycka om att vi öppnade en bar mitt i smeten.
Hur som helst sonderade vi terräng, försökte få reda på vem som ägde huset i fråga och vi skissade på inredningen. Jag hade överdrivit om jag påstått att vi kommit långt i våra planer när vi en dag i maj promenerar förbi Warmbadhuset, som – om man ska vara ärlig – på den tiden nästan var i så dåligt skick att man inte blivit överraskad om de hade rivit hela kåken. Bakom en av de löst hängande luckorna i den gula tegelstensklädda väggen hördes ett intensivt hamrande och snickrande. Micke och jag var tvungna att stilla vår nyfikenhet så vi kikade in. Och vilka fick vi syn på om inte Lasse och Fegge och några av deras bröder och kompisar. Fullt sysselsatta med att bygga en bar. Insikten slog oss omedelbart. Det var lika bra att kasta in handduken direkt. Om de där unga herrarna, med back up från Torbjörn Nobel, som då drev legendariska restaurang Fiskbiten i lokalen intill, skulle köra igång något kul hade vi två inte mycket att hämta. Med handen på hjärtat och med facit i hand var det lika bra det. Pepe´s Bodega var en succé från allra första början. Efter 25 år är det fortfarande lika trevligt att gå dit, även om man i min ålder numera föredrar en mer stillsam kväll på Papas, restaurangen där Fiskbiten en gång låg. Där vid bardisken träffar man nästan alltid på någon gammal bekant från förr. Vill det sig riktigt ”illa” börjas det utbytas gamla minnen. Oftast ackompanjerade av glada skratt. Ibland drar vi oss till minnes incidenter som istället får oss att konstatera att ”det var en himla tur att det inte gick värre”. Som den gången då en av de lyckliga gästerna ställde sig upp på bardisken i den gamla delen av bodegan. Han skulle bara dansa lite. Vad han inte tänkte på, men som tur var den uppmärksamma bartendern insåg, var att den gigantiska takfläkten var igång. Hade inte bartendern hunnit slita sin uppspelta gäst från disken hade det blivit en första klassens skalpering. Det kan undertecknad intyga, jag var där som förskräckt vittne. Som tur var slutade det lyckligt.
Själv har jag förstås många roliga minnen från Pepe´s. Ett av dem mer bestående. Rent fysiskt alltså. Jag hade kommit ner från Stockholm för att vara med på sommarpremiären för några år sedan. Lite trött efter resan men ändå på partyhumör. Det gick som det brukar och framåt småtimmarna hamnade jag vid ett trevligt bord uppe på andra våningen. Rätt som det var nickade jag till i ordets rätta bemärkelse. Mitt huvud föll framåt och råkade träffa halsen på en av champagneflaskorna någon hade ställt i en hink mitt på bordet. Det började blöda såpass rejält att jag var tvungen att åka ambulans till Helsingborgs lasarett. Lite läskigt var det allt. Som ett minne bär jag än idag ett synligt ärr mellan ögonbrynen. En fest på Pepe´s Bodega jag i varje fall aldrig kommer att glömma. Vilket jobb ni gjort alla pojkar och flickor på Pepe´s Bodega, Papa´s. LOFT och Kristallrummet. Jag kan inte tänka mig en sommar utan er. Det är jag inte ensam om. Vi ses snart.
Claes Kanold, krönikör
