Det här är inte genrepetitionen

Joakim Ormsmarck

Kanske beror det på att jag närmar mig det där fyrtiostrecket eller så beror det på hela andra saker. Men den här sommaren har jag kommit att omvärdera en hel del och även fundera på vad det egentligen är här i livet som jag vill åstadkomma. Och vad är det som betyder något i längen egentligen när man summerar.  

En klok person som jag intervjuade för snart femton år sedan sa till mig med allvar i rösten att det här är inget genrep – det här är livet och med all sannolikhet får vi bara en möjlighet att genomföra det. Med andra ord är det live direkt och ingen möjlighet att varken träna innan eller göra om det om något går snett. Det är bara att gilla läget och knata på framåt.

I hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat med tidningar och det är fortfarande bland det absolut roligaste jag vet. Att varje dag få träffa människor som är mitt i livet och mitt i vardagen, få hjälpa företag att synas och föreningar att utvecklas. Det är ett slitet uttryck men ingen dag är lik den andra och när vissa dagar känns som att konstant släcka bränder så känns andra som att arbeta med sitt livs hobby där man dessutom får betalt. Mitt i allt detta får vi dessutom möjligheten att påverka och arbeta för det samhälle vi lever i – en nog så viktig del i dessa valtider där en stor del av ansvaret för att informera kommuninvånarna faktiskt ligger på oss och vårt lilla mediebolag. För inte katten är det via kommunens hemsida du får veta vad det är som händer i kommunen.

De allra flesta dagarna älskar jag verkligen mitt arbete och jag tillhör den lyckliga skaran som tycker söndagskvällarna är lite spännande för det är bara en natt innan det är dags att gå till kontoret igen. Men mitt i denna stora kärlek till tidningarna är det något som gnager och den här sommaren har det kommit att knaga lite extra mycket. Min nyfunna vän Johan Lindeberg beskriver det som en värk i kroppen som inte går att stå emot, den betyder att något måste förändras och min sommar har till stor del kommit att handla om vad det egentligen är jag vill ändra på. Vad har jag att klaga på med en fantastisk familj, ett arbete jag brinner för och alla de vänner jag kan önska mig?

Efter en sommar med funderande, som även kommit att innefatta en resa till New York där du som bekant blir totalt överröst av intryck från morgon till kväll tror jag mig nu ha kommit fram till vad det är som gnager och värker i min kropp och i mitt sinne – jag vill göra världen till en bättre plats att leva på och jag vill vara med och påverka så att vi tillsammans kan vända mycket av den utveckling som det senast seklet kommit att orsaka så mycket problem runtom i världen. Visst jag är väl medveten om Hans Roslings ord att vi människor generellt aldrig har haft det bättre än just nu men ändå är jag övertygad om att det finns så mycket mer att göra  – inte minst för alla barn världen över som trots allt är vår framtid.

Men hur ska jag, en smårund skåning i en begynnande medelålder kunna göra skillnad? Vem är jag som tror mig kunna påverka något,  här i lilla Laholm i lilla Sverige långt upp i norra Europa i en värld som är så stor. Efter att ha funderat på detta fram och tillbaka under långa promenader, och över ett eller annat glas vin, har jag kommit fram till att jag inte behöver veta svaret på min fråga, det viktigaste är att jag bestämt mig för att jag varje dag ska göra något för att göra världen till en lite bättre plats. Det räcker långt för om vi alla gör så kommer vi snabbt att nå resultat och göra skillnad.

Om några veckor är det val i Sverige och tyvärr tyder mycket på att det blir en framgång för människor som tänker nästan exakt tvärtemot. Människor som framförallt fokuserar på att de själva och deras omedelbara närhet ska få det bättre utan att egentligen bry sig så mycket om  vad som händer i resten av världen.

Vi ser dem i riksdagen och i media, vi ser dem i kommentarsfälten på sociala medier och överallt i samhället. Vi ser dem till och med här i vår egen hembygd – människorna som i grunden är så rädda för allt som är annorlunda att de väljer att hata istället för att försöka älska.

Den 9 september är det val och jag hoppas att alla ni som är röstberättigade går och röstar på det parti och de människor ni känner sympati för – det är det som är styrkan med demokrati.

Min förhoppning är att om alla de som bryr sig väljer att rösta i år så kommer det goda att segra och när vi vaknar upp den 10 september är världen en lite bättre plats att leva på med lite mer kärlek och lite mindre hat.