Jag har skaffat mig en coach. Du vet, det ligger verkligen i tiden. I den komplicerade värld vi lever våra liv i behöver vi ibland lite hjälp utifrån. Någon som får oss att se vardagen ur ett annat perspektiv och omvärdera saker vi tar för självklara. Det utbildas livscoacher på löpande band och alla har de som mål att hjälpa oss vilsna själar att hitta meningen i livet och glädjen i det lilla.
Jag erkänner. Jag letade inte aktivt men en dag så fanns hon bara där. Min coach och guru. Vi började lära känna varandra för lite drygt tre år sedan och jag måste erkänna att jag först upplevde henne som lite intetsägande. Även om hon inte direkt klagade över allt så kände jag ändå inte att det var någon vidare bra kommunikation. Men under åren som gått så har relationen fördjupats och idag vet jag att jag inte skulle klara mig utan min livscoach.
Du hittar henne inte på Gula Sidorna eller Facebook. Men trots att jag är helt övertygad om att hon saknar relevant utbildning vet jag att jag aldrig kommer att hitta en bättre och smartare guide i livet än Bella, tre och ett halvt år.
Tänk om vi alla kunde sett på världen med samma nyfikna ögon som en treåring tar sig an sin omgivning. Tänk om vi, som anser oss vara vuxna och för gamla för sådana saker, jublande kunde kasta oss ut i snön på morgonen, trots att vi inte hunnit ta på oss vantar, bara för att känna om snön är kall idag också. Istället muttrar vi över skitvädret och våren som aldrig kommer. Svär över vägen som är hal och den där vårjackan som hänger oanvänd i hallen.
När Bella vaknar på morgonen är det aldrig några funderingar kring hur dagens timmar ska räcka till. Så fort de pigga ögonen slås upp på kudden är hon beredd att ta sig an allt som dygnets ljusa timmar har att erbjuda. Här krävs inget kaffe eller en lång dusch för att vakna till liv.
Jag har insett att jag tar många saker för givet under en dag. Saker som för mig är självklara är för Bella nästan ett under. Vindrutetorkarna på bilen är ett bra exempel som jag själv egentligen bara tänker på när de behöver bytas. I en treårings värld är de magi. På samma sätt har jag lärt mig mycket om tacksamhet. När min treåriga livscoach med ett stort leende tackar damen på ICA, som berömde hennes fina pälsmössa, med ett artigt ”tack, du är snäll” inser jag att vi människor från grunden är inställda på att alla i vår omgivning är snälla och vill oss väl. När den något cyniska syn på omvärldens godhet som många av oss besitter infinner sig vet jag faktiskt inte. Men min coach har den i alla fall inte lyckats erövra ännu. För henne är alla snälla och alla förtjänar ett tack.
Jag är övertygad att om fler hade levt sina liv, i vuxen ålder, med samma inställning som Bella skulle världen vara en bra mycket gladare plats att leva på. Visst finns det bekymmer i livet och visst händer det att vi alla vill gråta ibland men tänk om vi kunde skaka av oss det lika snabbt som en treåring, för att åter kasta oss in i leken, då är jag övertygad om att vi skulle nå helt oanade resultat på alla plan.
För egen del så suger jag åt mig av Bellas kloka livsråd dagligen. Vem vet, en dag kanske de resulterar i en bok, och om inte så måste jag komma ihåg att en dag tacka min dotter för all den energi hon gav sin pappa när han egentligen bara ville sucka över att snön aldrig verkar vilja lämna Bjäre och släppa fram våren!
Joakim Ormsmarck
Redaktör
