”När kommer ni tillbaka i rutan?”
Frågan får Lotta Thorell, Kryddan Peterson och jag fortfarande och ganska ofta. Apropå hade som 15-minutersprogram TV-premiär fredagen den 13 januari 1984. Påföljande år fick vi 30 minuter på bästa sändningstid (mellan Rapport och Sportspegeln varje söndag!) och första Helt Apropå sändes söndagen den 10 mars 1985. Den sista programserien, som i någon mån var våra ”greatest hits”, sändes med final söndagen den 12 december 1993 under namnet Helt AproDå. Vi höll alltså på i 10 år. Det förklarar kanske att folk på gatan (i alla fall de som är 30 år och uppåt) känner igen oss än idag.
Men inte ens när vi var som mest i ropet kunde man vara säker på att bli igenkänd. Kryddan Peterson och jag skulle en kylig oktoberkväll 1988 hjälpa en koncern i bensinbranschen att hylla sin personal. Platsen var en dansbana mitt ute i den västsvenska skogsbygden. Under ett och samma tak hade man samlat landets alla medarbetare, som inte bara sålde drivmedel utan uppenbarligen också själv var ganska tankade.
Kryddan och jag skulle komma som en hemlig överraskning till kaffet och medan folket åt (och drack) färdigt, fick vi hålla oss gömda i en utfryst vedbod tillsammans med en trollkarl som var om möjligt mer berusad än publiken. Han satt på en vedhög iförd frack och hög hatt. Med glatt humör ville han visa sina kortkonster för oss men trollkarlen fumlade och tappade kortleken. När han lade sig på alla fyra för att samla upp spelkorten hoppade det pappersblommor, sidennäsdukar och en vit duva ur hans kläder.
Nå! Till slut var det dags för entré och till en pampig fanfar rusade Kryddan och jag in på scenen. Åtminstone jag var i det ögonblicket helt övertygad om att vi omedelbart skulle vara igenkända av publiken, trots att vi var hemliga gäster. Vi möttes av glada tillrop, bland annat av en rödbrusig göteborgare, som vinkade till mig och ropade: ”Tjena, Fleksnes!” (OK, jag vägde 20 kg mer på den tiden …)
Men visst hände det att man blev igenkänd. Jag minns hur jag i september 1991 var på väg till vår nypremiär på Restaurang Trägårn i Göteborg. Jag var försenad. Efter tre veckors bröllopsresa till Seychellerna, där det stod allt från palmsallad till flygande hund på menyn, så var jag sugen på danska smörrebröd på färjan mellan Dragör och Limhamn. Remouladsåsen sänkte mig. Nästan en månad i tropikerna och så stöp jag för en liten dansk salmonella. Denna ödets ironi gjorde mig obrukbar för repetitioner men på premiärdagen kom jag på fötter och i bilen.
Jag hade alltså bråttom från Lund. På den tiden var det 90-väg förbi Falkenberg, där polisen hade specialiserat sig på fortkörare. Så vips fanns han där med blåljusen, MC-polisen i backspegeln. Jag hade mitt körkort klart för överlämnande, när polisen steg av hojen. ”Nu hade du tur!” sa han krasst. ”TUR!” gapade jag. ”Ja, du klarar dig med en varning.” Och så sken han upp: ”Är det inte du som är med i TV?” Jag svarade att det inte kunde uteslutas. MC-polisen fortsatte: ”Du, jag hade gärna friat dig, men helikoptern har bilnumret och det är dom som bestämmer. Jag kan i alla fall trösta dig med, att du är jäkligt bra när du spelar snut!” Alltid något! (Och jag hade trots allt en juristexamen sedan sex år redan då …)
När vi är inne på igenkänning, fortkörning och Restaurang Trägårn dyker ytterligare ett trevligt minne upp. Hösten 1992 hade Helt Apropås andra krogrevy premiär i Göteborg. Jag gjorde bland annat en parodi på den legendariske motorjournalisten Christer Glenning. Det hade han fått nys om och satt i salongen. Glenning var mycket sympatisk och Aftonbladet (där han var motorredaktör) ville ta en bild med oss båda, jag i overall och skägg, dvs Christer i vår upplaga – ”Christer Klämmig”. Den riktige Christer var stor – 195 cm lång och omfångsrik. Jag är 178 cm. 
Så det rådde ju ingen tvekan om vem som var vem på bilden. Fotografen raljerade lite kring förväxlingsrisken. Då föreslog Christer Glenning raskt: ”Du, Fritte, jag har just blivit av med lappen för fortkörning. Men du kan väl hålla upp din, så folk ser vem som är vem!” Så blev det. Det blev en bra bild och ett fint minne.
(Fortsättning följer!)
Keep swinging!
Fritte Friberg
