En replik från en scen i en ganska usel svensk TV-film för säkert trettio år sedan har för evigt etsat sig fast i mitt medvetande. Det är två äkta par som är ute och flyger i ett litet privatplan. Bakom spakarna sitter mannen i det ena paret, bredvid honom hans hustru och i passagerarsätet bakom dem den andra kvinnan och hennes man, som råkar vara engelsktalande. Rätt som det är hamnar ekipaget i en våldsam turbulens. Piloten och de två kvinnorna blir hysteriska och drabbas av panik, medan engelsmannen förblir totalt oberörd av skakningarna och det elaka ovädret som nu härjar utanför flygplanskroppen. Medan de andra tre gallskriker av ren och skär dödsångest levererar min hjälte, fylld av orubbad sinnesfrid, de ord som sedan dess bevarats i mitt inre: ”before my day is here nothing can touch me and when my day has come nothing can save me”. Med andra ord: det finns ingen anledning att ens i de värsta lägena oroa sig för hur det kommer att gå; allt är redan ödesbestämt. Lika lite ska man någonsin känna sig helt säker, när man minst anar det kan allting gå käpprakt åt skogen.
Jag hade egentligen tänkt – nu när sommaren snart är över – formulera någon slags lättsmält summering av min dryga två månaders vistelse här på Bjärehalvön. Om de gemytliga morgondoppen. Om de intressanta samtalen. Om de uppskattade besöken. Om de tjusiga tjejerna. Om vädret. Men.
Det har ju varit en sommar också bortom våra trakter. En sommar som i Sverige präglats av tragedier och våldsdåd, av till synes slumpmässig ond bråd död. Jag är säkert inte ensam om att ha funderat över vad det är som gör att det blir som det blir. Varför blev inte jag knivhuggen till döds när jag var ute och joggade i Malenskogen förra veckan eller handlade på IKEA senast? Hur kommer det sig att just mina skyddsänglar gjort ett så bra jobb så här långt?
För faktum är att det varit nära många gånger. Jag har varit en hårsmån från döden vid flera tillfällen. Några dramatiska (förstås), som när jag en sen tonårsnatt i Göteborg swingade mina lurviga på diskoteket Gustavus Adolphus dansgolv och en vettvilling kom in och sköt vilt omkring sig med en k-pist. Två dog och flera skadades.
Eller när jag somnade vid ratten, på väg till Båstad från Stockholm, en tidig fredagsmorgon för att hinna ner och öppna min klädbutik på Köpmansgatan. Jag hade en snabb sportbil och körde alldeles för fort på den ödsliga motorvägen, som jag korsade och vaknade upp på andra sidan mitt på en väldigt trång skogsväg. Hallå änglavakt.
Eller när jag på en högtidlig bankett i Israel plötsligt märkte att en massa biffiga typer omringade mig med sina brutala pickadoller i händerna och de soldater som låg utposterade på taket på hotellet vi befann oss riktade sina vapen mot lilla mig. Jag hade nämligen i vimlet på något sätt – utan att veta om det – råkat ställa mig vid och luta mig mot en stol placerad vid honnörsbordet. Farbrorn som satt på stolen hette Menachem Begin och var då landets premiärminister. Incidenten hamnade till min förtjusning på första sidan på Jerusalem Post dagen efter, det hade dock kunnat sluta riktigt illa.
Mindre dramatiska omständigheter rådde vid den nära-döden-upplevelse jag hade häromvintern på ett isbeklätt promenadstråk i skogen på Kungliga Djurgården. Det var snorhalt, jag tappade fotfästet, föll baklänges och slog huvudet i snön. När jag på skakiga ben reste mig upp igen noterade jag att bara ett par millimeter från nedslagspunkten låg en sylvass decimeterhög sten, som om den borrat sig igenom skallen på mig inte lämnat mycket hjärnsubstans kvar åt eftervärlden. Nära ögat igen.
Och så har vi då dem som inte haft de där millimetrarna på sin sida. De som råkat befinna sig på ödesdigert fel plats vid fullständigt fel tillfälle. De som gick till vänster istället för höger. De som åkte hemifrån kvart i istället för tio i. De som missade bussen. De som valde en annan väg hem.
Om det nu verkligen är så att vårt öde verkligen är förutbestämt och att ingenting kan komma åt oss förrän det är dags och inget kan rädda oss när tiden väl är kommen så måste det ju finnas någon eller något som bestämmer. Suck. 
Hade det varit lite bättre väder i sommar hade jag inte haft tid att sitta och fundera på sådana här dumheter. Då hade den där unga kvinnan i Upplands Väsby gått och badat istället för ut och sprungit och den där mamman och hennes son åkt till stranden hellre än till IKEAi Västerås. Och jag hade kanske ägnat min tid åt annat än att fundera på sådant som det ändå inte är särskilt mycket att göra någonting åt.
Claes Kanold
Krönikör
