Vissa dagar känner jag mig fruktansvärt irriterad. Oftast är det helt i onödan och oftast beror det på någon form av ackumulation; små irritationsmoment över tid når en gräns där det kokar över. Då kan jag bli tokvansinnig över en pytteliten bagatell. Som tur är inträffar det inte särskilt ofta. För min reaktion står inte i någon som helst proportion till den utlösande faktorn. Och vid varje sådant tillfälle är det samma uppgivna fråga som dyker upp i mitt inre:
Hur svårt kan det vara?
Jag älskar att gå på bio. För mig är det lite grand av en helig stund, förknippad med en del ritualer. Till att börja med köper jag varje gång med mig en påse M-kulor in i salongen. Den brukar alltid ta slut lagom till sista trailern visats och huvudfilmen börjar. Följaktligen kan ingen beskylla mig för att prassla, följaktligen irriterar jag mig på mina bänkgrannar som inte är lika odisciplinerade gottegrisar som jag utan hushåller med sitt snask hela filmen igenom. Och prasslar så det skär sig i öronen på mig.
Mörka biografsalonger är för övrigt en ständig källa till irritation för undertecknad. Så illa är det att jag kanske snart tvingas sluta med detta mitt favorittidsfördriv. Det finns nämligen två saker till som retar mig så in i bomben när jag är på bio.
Som alla de som inte hittar sin fåtölj utan velar runt i flera minuter innan de kommer rätt. Det står ju klart och tydligt på biljetten vilken bänkrad de ska sitta på och vilket nummer det är på deras plats.
Hur svårt kan det vara?
Eller idioter som är så enormt viktiga att nå att de inte ids stänga av sina mobiltelefoner under filmen. Det spelar ingen roll att de inte pratar i dem, varje gång det läser sina ”viktiga” SMS eller följer statusuppdateringar på Facebook lyser det upp deras speciella plats i publikhavet. Om man inte kan koppla bort sig från omvärlden de timmar och minuter en föreställning varar borde inte bevista den typen av evenemang över huvud taget. Jag vet inte hur många gånger det har varit när att jag rest mig upp, gått fram till den respektlösa knäppskallen och slitit telefonskrället ur greppet på vederbörande och hivat ut den i foajén.
När man går på bio eller teater eller opera ”sluter man ett avtal” med ensemblen på scen eller filmduken om att det som sker framför våra ögon ersätter det verkliga livet som samtidigt pågår utanför biografen, teatern eller operahusets väggar. Och då är det värsta som finns att abrupt bli påmind om denna verklighet av någon viktigpetters mobiltelefondisplay. Stäng av eller stanna hemma. Hur svårt kan det som sagt vara?
Jag passar på att räkna upp några andra fenomen som ibland får mig att ge upp hoppet om människosläktet och ifrågasätta gemene mans begåvningskapacitet.
Folk som inte plockar bort brickan efter sig på vissa slags caféer och framför allt snabbmatsrestauranger – där handlar det ju också om ett osynligt avtal; vi äter billigt här tack vare att etablissemanget inte har så mycket personal som plockar disk, alltså får vi själva fixa det. Finns det något värre än skräpiga bord på Mc Donalds?
Jag blir beklämd av att mina grannar i hyreshuset i Stockholm där jag bor inte plockar ut luddet i torktumlaren när de tvättat klart. Det tar en minut och är ett sätt att visa respekt för sina medmänniskor. Typer!
Jag kan bli galen på pensionärer som handlar på snabbköpet på samma tider som alla yrkesarbetande medborgare vanligtvis slutar sina jobb, trots att de i allmänhet haft hela dagen på sig att gå till affären.
Jag kan också bli upprörd över hur ineffektivt människor beter sig är köerna till bankomaten. Inte förrän de kommit fram till uttagsapparaten börjar de rota i sina fickor och plånböcker efter sina plastkort. Istället för att plocka fram dem i god tid innan det är deras tur.
Ungefär samma omständigheter råder i kön till en glasskiosk. Där har man i allmänhet flera minuter på sig att bestämma sig för vilken smak och hur många kulor och ifall man ska äta dem ur en våffla eller bägare. Ändå uppstår det allt som oftast ett himla schå när de kommer fram och ska beställa.
Hur svårt kan det vara?
Till slut är jag just nu en smula irriterad på mig själv, som trots att jag blivit tilldelad ett fantastiskt utrymme i en tidning som når tusentals kloka människor, valt att skriva om sådana här banala problem när världen ser ut som den gör. Oerhört egoistiskt av mig. Jag vet. Ni får skälla på mig hur mycket ni vill nästa gång vi delar filmupplevelse på Scala-biografen i Båstad. Bara ni inte prasslar med era gottepåsar när filmen väl börjat. Får då ska ni få se på den!
Claes Kanold
Krönikör
