Du deltog nyligen i ett traillopp, Mallorca Serra de Tramuntana, över 112 km och med en stegring på 4600 höjdmeter, berätta!
– Jag älskar att springa! Den glädjen, frihetskänslan och energin jag får från min löpning i bergen är för mig livsviktig. Det är på mina löppass som jag får min energi och återhämtning hur konstigt det än låter. Jag springer för det är kul och den dagen jag inte längre tycker att det är roligt då springer jag inte längre.
Att älska att springa är en sak, att springa drygt elva mil är en annan? Hur fick du idén?
– Efter att ha sprungit ett par marathon och gjort en Svensk Klassiker så behövde jag en ny utmaning i livet. För två år sedan flyttade vi till Mallorca då började jag att springa i de fantastiska Serra de Tramuntana här på ön. Underbara berg men som också kräver en aktiv löpning då den steniga terrängen innebär tekniskt svår löpning. Efter mitt sista marathon förra året så bestämde jag mig därför att skola om min löpning till att enbart springa trail i bergen.
Var detta ditt första lopp?
– Målet jag satte upp var att 2014 lära mig så mycket som möjligt om trailsporten och börja springa ett par ultralopp. Det första gjorde jag i mars över 46 km vilket var ett uppvärmningslopp till mitt stora lopp Ultra Mallorca Serra de Tramuntana.
“Bild från målgången från mitt uppvärmningslopp K42, 46 km (mitt första ultra) inför det stora ultraloppet. Jag kände då mig redo för det stora!”
Hur tänkte du innan start?
– Jag hade enorm respekt för distansen och höjdmeterna och visste inte när jag startade om jag skulle klara det. Men målbilden var hela tiden tydlig och klar för mig, det vill säga att ha kul när jag sprang och njuta. Samtidigt som jag hade bilden i mitt huvud av att se mig själv gå över mållinjen i Pollenca. Den hade jag tränat in i mitt huvud de senaste månaderna.
Berätta om loppet!
– Loppet var tufft, tuffare än jag föreställt mig. Men också fyllt med så många fantastiska minnen; energin att få starta mitt i natten i Andratx, hundratals löpare med pannlampor och röd lampa på ryggsäcken som löpte som ett vackert pärlband uppför bergen. En tysthet som emellanåt avbröts i ett glatt hejarrop; Vamos! Som mynnade ut i att alla skrek ”Vamos” tillbaka!
Sen helt tyst igen.
Men också mina mentala dippar. Redan efter två mil kom mitt illamående. Efter varje depå då jag åt så mådde jag illa. Sen försvann det när jag sprang. Men för varje depå blev det svårare och jag kunde inte få i mig något utan att det växte i munnen. I Sollér, 69 km var jag riktigt deppig. Då hade jag fruktansvärd smärta i tårna där det gått hål på flera stora blodblåsor och det var tryckskador under flera naglar.
“Plåstrar om tårna efter 78 km. Det hade gått hål på blodblåsorna och hade tryckskador på 7 tånaglar. Men det var bara att bita ihop och fortsätta!”
Vänstra knäet värkte och jag mådde illa. Då började jag mentalt tveka på om det över huvud taget gick att genomföra? Men min räddning var min svåger Anders som hakade på och följde med mig. Han blev min personliga coach och såg till att jag drack var 15 min, åt små, små tuggor av banan och tog salt och energi- och mineraltabletter. Det var varmt och jag hade det svårt i värmen. Så vid varje vattendrag vi såg stannade vi och kylde ner mina handleder, nacken och blötte bandanan och satte den på huvudet så det kylde ner. Såååå skönt!
Hur kändes det att gå i mål?
– Upploppet var euforiskt, Smilla, min yngsta dotter, sprang med mig över mållinjen. Sen kom gråten och strax därefter kräktes jag igen!
Första känslan efteråt var att nu vill jag bara sova och detta vill jag aldrig göra om igen!
Men det tog inte många dagar förrän min längtan av att få springa i bergen kom tillbaka.
En helt otrolig bedrift av Henrietta, tycker vi på Bjäreliv.
Vi önskar Henrietta lycka till med nästa utmaning!
