Sitter idag och njuter av den andra, kanske tredje kvällen med sommarväder. Ingen kan väl påstå något annat än att vår vår och försommar har fått underkänt med marginal i år. Folk som följer mig på sociala medier har sett mig förbanna det facto att jag in i juni (!) burit vinterjacka med medföljande mössa. Helt tokigt.
När jag skriver detta är det nästan exakt ett dygn sedan jag kom hem ifrån årets skolavslutning. En skolavslutning som måste klassas som ”avslutningarnas avslutning”. Vi (skolan) införde i år en ny tradition (?), skolan valde att ha skolavslutningen på torsdagskvällen istället för fredagsmorgonen. Inte som det brukar vara, absolut inte, men inte sämre på något sätt. På detta sätt kunde fler föräldrar vara med och det gav en möjlighet till samkväm tillsammans, istället för att stressa tillbaka till jobben.
För mig blir nästan blir nästan skolavslutningar (iallafall våra) det svenskaste jag kan uppleva. Kanske är det ålderns och tillika nostalgin som tilltar. Gårdagen bjöd, förutom på sol och sommarlovskänsla deluxe, kort (och där av klokt) tal av rektorn, utnämning av de bästa majblommekrämmarna – helt fantastiskt säger jag bara (varje år är det samma barn, jag är säker på att de har framtiden för sig) och nära en timmes körsång blandat med musikaliska soloprestationer. Det sjöns psalmer, schlagers (gamla som nya) moderna låtar, klassiska stycken och nationalsång.
Jag tänkte tanken redan under kvällen, onekligen förstärkt av rapporterna från västra Sverige både innan och efteråt. Det här är idyllen. Det här är precis vad Sverige ska vara för alla barn. Tryggt och idylliskt. Det är möjligt att våra 12-åringar, som nästa termin kommer till större skolor kommer att få ett abrupt uppvaknande över att världen inte är lika fantastiska som skolavslutningarna i deras småskola. 
Men då vill jag tro att det är just en start i en skola där hela skolan, från förskoleklass till sexor, lyckas (under stort hemlighetsmakeri) träna in en gemensam dans som alla var med och utförde, är just den början som ett barn behöver. Att det minskar felstegen längre fram i livet. Att det bidrar till färre 17-åriga flickor hittas döda.
Jag går vidare in i sommaren, den ljusa, varma sommaren och hoppas att vi alla inser att det enda som faktiskt är viktigt här i världen är att vi är snälla mot varandra.
/Louise Dock
