Feriearbete. Det är ett paradoxalt uttryck. Och semestertider just i Båstad och på Bjäre är allt annat än vilodagar för många. Idag kommer det att handla om sommarjobb och extraknäck.
Låt oss börja berättelsen sommaren 1966 och på Enox Bröd i Båstad. Jag ”fyllde moped” det året, så det gällde att spara ihop en slant efter att beställningen var lagd hos Viebke’s cykel och sport. Vid 15 års ålder var jag mycket blåögd (vilket jag för övrigt fortfarande är) och en smula lättlurad. När bagarna en av mina första arbetsdagar hade jobbat färdigt och gått hem, ville en lite äldre kollega i brödpackeriet avslöja degens hemligheter för mig. Han tog med mig in i bageriet och visade de stora trågen där bagarna hade satt nästa dags deg till jäsning. Min arbetskamrat berättade, att degen till grovbrödet var så tung, att det var omöjligt att dra en hand genom den. Det var ett påstående som måste motbevisas. Så jag kavlade upp skjortärmen, stack ner hela underarmen i degen och förde den en halvmeter fram i degen. Det var då som chefens hustru, fru Enochson, öppnade dörren till bageriet: – Pojkar! Kan någon av er åka till posten och hämta ett paket? Jag drog kvickt upp handen, som nu var inpackad i en halv kubikmeter grovbrödsdeg. Med viss möda kunde jag dölja den bakom ryggen. Min omtänksamme kollega föreslog glatt att jag var den som skulle åka till posten. Min ungdom räddade mig. Paketet skulle hämtas med flakmoppen. Men jag hade fem veckor kvar till min 15-årsdag! Inte räddad av gonggongen, utan snarare av almanackan!
Efter Enox följde feriejobb som poolvakt på Malen Havsbad, potatisplockare i Torekov och trädgårdsarbetare på Norrvikens trädgårdar. Och så var det dags att mönstra. Efter lumpen jobbade jag under en lång rad somrar hos Stig-Bertil Svensson, dels med mäklaruppgifter men mest med bokföring. En man med utländsk bakgrund skickade en gång ett brev till mäklarfirman, i tron att rörelsen var en bostadsförmedling. Han hade ett fint sätt att beskriva sitt önskemål: han skrev att han önskade ”en liten lägenhet med köket i rummet eller rummet i köket”. Enklare kan det inte bli!
En tid trodde jag att jag ville göra karriär inom resebranschen med början hos Vingresor på Mallorca men efter att i flera månader ha kört nattklubbsturen till flamencopalats och Tito´s plus grisfesten på Son Amar, så hade jag fått en tillräcklig dos av reseledarjobbet. Det var för övrigt ett uppdrag jag inledde på ett ytterst pinsamt sätt, när jag i mitt oförstånd brände mig i det lömska soldiset i Magalluf. Jag gjorde entré i matsalen och skulle hålla mitt första välkomstmöte, men jag såg ut som en skållad tomat. Först gick det ett sus genom hela samlingen av gäster. Sedan exploderade alla i ett gapskratt, som säkert ekar över hela semesterön än idag.
Jag lämnade, som sagt, Mallorca och landade under några månader på Stuveribolaget i Malmö hamn. Ett av de tydligare minnena är hur vi en dag stuvade en rostig skorv, som Sida hade hyrt för att frakta mjöl till Vietnam. Vi bar alltså 50-kilossäckar som hissades ner i lastrummet. Det var redan då ett omodernt sätt att hantera godset. Vid ett tillfälle sprack ett antal mjölsäckar och innehållet for som ett snöskred ner över oss i lastrummet. Vi var en brokig samling stuvare av olika nationalitet och ålder. En ung afroamerikan råkade bli helt täckt av mjöl men utbrast med ett brett leende: –I didn’t know it was that easy to become a white man!
Ett av de längre extraknäcken var jobbet på Systembolaget i Lund. Det finns mycket att berätta därifrån, men det här är en mer säregen händelse. Det var en lugn förmiddag och lokalen var nästan tom på kunder. Då gled det upp ett amerikanskt vrålåk utanför ingången. Ut steg en man i grå kostym med väst. 
Han gick fram till mig där jag stod bakom kassan och samtidigt som han plockade upp en papperslapp ur västfickan, sa han: – Ni förstår, jag har just kommit tillbaka från Amerika, där jag har bott i nästan 30 år. Och jag undrar om ni fortfarande har den här? Och så lade han papperslappen på disken framför mig. Det var en flasketikett, en riktigt gammal etikett. Och på den stod det ”Absolut Rent Brännvin”.
Keep swinging!
Fritte Friberg
Krönikör
