För ett tag sedan lunchade jag med en kollega och vi kom in på det djupa samtalsämnet; val.
Jag var, och är, av den meningen att alla har val. Medan min kollega var av åsikten att det har vi inte. Vi debatterade fram och tillbaka och landade i att jo, rent teoretiskt har vi alltid ett val, men kanske inte i praktiken.
Jag har just gjort ett av de större valen här i livet. Det som kommer strax efter att ”Ska vi skaffa barn?”. Jag har nämligen ställt mig frågan ”Är det här jag vill göra?”, eller om man ska vara petig; ”Är det här vad jag vill göra, just nu?” och jag kom fram till: ”Nej, det är det inte. Inte just nu.” Därför har jag valt att säga upp mig från mitt trygga åtta till fem jobb, på en av Sveriges, för inte att säga, världens mest och bäst beryktade företag.
Jag önskar att fler vågade välja, att fler vågar stanna upp och faktiskt fråga sig själv: ”Vad håller jag på med? Vart tar det mig? Är det verkligen det här jag vill?” Men framförallt; ”Vart vill jag komma? Vad är mitt mål?”
Jag är ganska övertygad om att detta är något som man förut kallade ”40-årskrisen”. Själv väljer jag att se det som sista steget i Pavlovs behovstrappa. Barnen börjar bli ”stora”, jag har varit aktiv på arbetsmarknaden under ca 1,5 decennium och samtidigt inser jag att jag har en del tid kvar (förhoppningsvis) och det är nu som det är dags att göra något med denna tid. Det är fortfarande lönt.
En annan kollega, som jag också diskuterat ämnet med, är av den meningen att hon inte förstår varför vi (eller menade hon mig?) alltid måste ifrågasätta var vi är och vart vi är på väg. Hon menar att fler borde våga ”bara vara” och njuta av där vi är. Jag vet inte om jag ser våra olika angreppssätt som motsägelsefulla. Jag anser, vilket ni som läst mina tidigare krönikor vet, att det är av högsta vikt att vara här och nu (sk mindfulness). Däremot tror jag att det är svårare, om man inte är tillfreds med vart man är eller är på väg, att njuta av här och nu.
Att våga välja, och göra aktiva val, behöver inte vara lika livsavgörande som det jag beskrev ovan. Det är lika viktigt i det lilla. Att inte bara sticka huvudet i sanden och tillåta vardagen ta över. Jag tänker på saker som att hälsa på folk, speciellt barn, att reagera om jag ser att ett någon blir illa behandlad, att engagera mig i lokalpolitiken (som medborgare, inte som politiker), etc, etc. Det finns massor av små saker man kan göra. Det viktiga är att inse att ingen kan göra allt, men att alla kan göra något. Vad väljer du?
Louise Dock
Krönikör
