Vilken sommar vi har haft. Enligt min gamle kompis Niklas ”På Kanelen” Strömberg den bästa i Båstad sedan Fotbolls VM-sommaren 1994, då det inte regnade en droppe trettio dagar i rad.
För er som inte vet det förresten så är inte Niklas på kanelen, utan han driver ett bageri i Boarp som heter så. Hemskt roligt namn tycker jag. Undrar vad det hetat om han varit beduin: På Kamelen? Eller narkoman: På Kanylen? Eller gondoljär i Venedig: På Kanalen? Två bagare och en smet. Om entrén är stängd på bageriet får man gå in bakvägen. Nej, hur gick det där till? Det var ju sommaren vi skulle dryfta, den vädermässigt bästa på nästan tjugo år, alltså.
För mig handlar somrarna väldigt mycket om att samla ihop en drös minnen. Sköna ögonblick att plocka fram till exempel en grå, trist onsdagseftermiddag i november.
Något som är så påtagligt att det har förmågan att värma själen när man nästan tror att himlen aldrig någonsin kommer att bli knallblå igen eller att solen aldrig mer kommer att göra sanden på stranden så glödande het att den får fotsulorna att svida.
Här är några av mina sådana toppenstunder från Båstadssommaren som gick:
Den första morgonen jag simmade runt flotten. Eftersom jag hade råkat nämna dagen innan att jag bestämt mig för att inte bara ta ett dopp utan verkligen ta mig runt stod större delen av morgondoppskompisarna och applåderade när jag klev upp för trappan efter väl förrättat värv. Kändes ungefär som jag korsat Engelska Kanalen, trots att sträckan totalt nog inte är mer än 150 meter.
Den andra bestående högtidsstunden från sommaren 2013 härrör sig också den från min älskade badpir. Ingrid och Annelie hade brett urgoda mackor och bryggt urgott kaffe som de tagit med sig och bjöd hela stammisgänget på, plus några glatt överraskade sommargäster som haft turen att välja precis rätt morgon. Där mumsade och minglade vi i våra badrockar och hade inte mackorna tagit slut hade vi säkert stått kvar än.
Visserligen avslutade jag min förra krönika med att Serena Williams, henne fick minsann någon annan skriva om. Ändå går det inte att låta bli. Det var förstås hur coolt som helst att se alla hennes matcher under damturneringen. Och att det skulle sluta med att hon fick möta Johanna Larsson i finalen var ju ett scenario ingen hade vågat drömma om. Jag blir alltid så rörd av alla prisceremonier. Tycker att det är så himla fint när finalisterna håller tal och tackar varandra och alla runt omkring. Så när jag satt där på läktaren med ögonen kvartsfyllda av tårar, strategiskt nog dolda bakom mina solglasögon, och en av världens största kvinnliga idrottare tackade för en fantastisk vecka, måste jag erkänna att jag rös i hela kroppen. Tennis i Båstad när det är som bäst.
Men den gångna sommarens höjdare handlade förstås inte bara om morgonbad och tennis. Utan också om att ta cykeln bort till Restaurang Hjorten och lyckas pricka in en av de tre kvällar de hade öppet. 
Käka vitlökssniglar, plankstek och brylkräm, nej förlåt creme brulee menar jag. Det är sommarlycka för mig. Vad hade vi gjort utan underbara familjen Hjort?
Till varje sommars höjdare hör också alla möten med alla härliga människor jag lärt känna under årens lopp. Gamla och unga. Det blir flera hundra sådana möten varje sommar och de är lika underbara allihop. Nu längtar jag redan till nästa gång vi ses igen.
Claes Kanold
Krönikör
