Annons:

Ska ni leka här inne, då får ni gå ut!

Det där förbryllade oss barn men föräldrarna ville att vi skulle komma ut och röra på oss. Det är sportlovstider. När jag var barn fanns inte ordet ”sport” i skolans nomenklatur – inte förrän Gösta Knutsson införde ordet ”frågesport” som blev en populär sport på ”Roliga timmen”. I övrigt gällde ”gymnastik med lek och idrott”.

Jag var medlem i friluftsklubben Bjäreuvarna. Vintertid ägnade vi oss mest åt längdåkning. I mitten av 50-talet introducerades Snöstjärnan, ett slags motsvarighet till Simborgarmärket. Man åkte en stipulerad sträcka och fick ett märke att sätta på anoraken. Det var en stiliserad snöflinga med en kulört prick i mitten. Vi åkte från Bjäreuvarnas stuga, österut på Strandpromenaden och vände vid Malens skog. Snöstjärnan fick man köpa om man åkt 1 km, ofta på ovallade skidor. Det gav mycket bra fäste. För snön! Man återvände således till klubbstugan på två decimeter höga skidor. Och nådde knappt ner till stavarna.

Stavar använder man inte när man lär sig att åka skidor i pist. Jag lärde mig inte utförsåkning i Rävabacken i Båstad. Det dröjde ända tills jag hade en dotter gammal nog att lära sig åka utför. När jag såg henne, blott en tvärhand hög, utan stavar och med bakvikt, komma nedför backen i Bad Gastein, då förstod jag att vi måste kunna snacka om samma saker på kvällarna. Alltså: nybörjarkurs. Och jag lärde mig, att stavlöst var för att lära sig balans och att lägga tyngden på dalskidan. Jag upptäckte också, att min dotter och de andra knattarna inte behövde bry sig om några naturlagar alls. De kom som sittande kanonkulor, flygande och hoppande nedför både gröna och röda pister. Men faktum är, att jag efter ett par år i Bad Gastein och Cour Mayeur klarade röda – och ett par svarta – pister! Lagom till att jag började få frågan: Är inte du för gammal för utförsåkning…?

Åter till Båstad och slutet av 50-talet. Min klasskamrat Christer Landgrens händiga pappa byggde en 8-mannabob, som var en veritabel nöjesmaskin. Vi baxade den långt upp i Tarren och så bar det av genom kröken vid Feriehemmet med åtta lyckliga illvrål, rakt över Hagagatan och – det hände – vidare nedför Pershögsgatan över Köpmansgatan och ned till Agardhsgatan! Berätta inte detta för någon!

En sport som också innehöll spänningsmoment var att ”jumpa”. Då (tidigt 60-tal) grunnade vi inte närmre på varför det hette så. Men idag slår det mig, att uttrycket måste komma från engelskans ”jump”, eftersom man hoppade mellan isflaken. Vi brukade jumpa på isen utanför lekplatsen mellan hamnen och Brunnsparken. Det var lagom vattendjup där: inte så djupt att man drunknade men ändå så pass djupt att det blev spännande. Det slutade oftast med att man i panik hoppade från flak som hela tiden blev mindre och mindre. Finalen bestod i att man försökte gå på vattnet och som i slow motion sjönk man till botten på en isbit som inte bar. Vattnet nådde till brösthöjd. Jag kan berätta att raggsockor och Lovikka-vantar väger 300 kg per par när de är genomblöta. Andfådd stapplade man in genom hemmadörren och blev uppmanad att klä av sig i badkaret. Bjöd mamma på tårta efter det? Nej, det dröjde…

Född i Vegeholm och med Rögle som mitt hemmalag, har jag valt att avrunda med hockey. Eftersom jag bodde i ett av Stiftelsehusen på Hagagatan, var det till en början Feriedammen som fick utgöra hockey-rink. Men den var dels mycket liten och vi fick samsas med konståkande flickor om utrymmet, dels var isen full av pilträdens rötter, som då och då satte krokben för oss. Kommunen uppförde några år senare en hockeyrink på Örebäcksvallens parkering. Dessutom kom en begåvad person på att man kunde spola en av tennisbanorna nedanför Strandgatan. Så skedde och – Voila! – med ens hade vi en fin rink även där! Som mycket grön hockeyspelare kom jag dit för första gången och välkomnades av en äldre kille med frågan:
fritte-2015-180”Vill du vara med i hockeyn?”
”Gärna, men jag är inte så bra på reglerna”, sa jag.
”Det gör inget”, svarade han. ”Du ska bara vara domare.”

Keep Swinging! /Fritte Friberg

Relaterade artiklar

X