Annons:

Aktuella profiler som har bostad i Båstad del 3

På listan över de angenämaste personligheter som någonsin satt sin fot i Båstad befinner sig Hyltebruksonen Hasse Simonsson definitivt bland Topp Tre. Många skulle säkert hålla honom som nummer ett. Obestridligt faktum är att han under sin karriär som professionell tennisspelare som bäst rankades tia i världen i dubbel och fyrtiofemma i singel.

Från halländska Hyltebruk till nordvästskånska Båstad tar det ungefär en timme att färdas bilvägen. För en elvaårig tennistalang som sopat banan med sina jämnåriga konkurrenter i hemmalandskapets kvalturnering inför Kalle Anka Cup-slutspelet kändes resan betydligt längre. I varje fall mentalt.

– Jag tyckte jag var en ganska duktig spelare, minns Hasse, men nu skulle jag i första omgången få möta en stockholmare! Tänk att få träffa en sån, han pratade som de gör på TV och radio. Shit vad nervös jag var.

Motståndaren hette Fredrik Gradin och mötet slutade i fullständig katastrof med halländska ögon sett. Det blev stryk med 0-6, 0-6.
– Jag blev så besviken att jag grät hejdlöst. Men Fredrik och blev väldigt goda vänner och är så fortfarande. Det är förresten han som bor i det där röda huset uppe på åsen de alltid zoomar in när TV visar tennis härifrån.

Förlusten till trots tvingades inte unge herr Simonsson packa ihop racketerna och åka hem igen, det fanns nämligen en tröstturneringen för dem som fått tidigt respass ur den ordinarie varianten.
– Där lyckades jag ta mig till semifinal och slå Hasse Johansson, som senare blev en av Sveriges bästa bandyspelare, och i finalen stod Jocke Nyström för motståndet. Han hade en otroligt ful GB-glass solhatt på sig när han spelade så det var kanske inte så konstigt att jag vann.

Efterföljande prisceremoni med full pompa och ståt skulle komma att bli en mycket traumatisk upplevelse.
– Där stod man på centercourten med ett dignande prisbord framför sig. Jag från lilla Hyltebruk hade aldrig sett så mycket fina saker i hela mitt liv. Speakern ropade ut mitt namn som ”Vinnare av tröstturneringen” och med stora förväntningar stegade jag fram för att ta emot mitt pris. Så fick jag en Kalle Anka-pocketbok! Då blev jag ju ledsen igen och grät lika mycket som när jag förlorade i första matchen!

Stackars lille Hasse kom dock snart över den stora besvikelsen. Så till den milda grad att han faktiskt tillbringat långa perioder i Båstad varje år ända sedan dess. Att han snabbt kunde revanschera sig och vinna två ”riktiga” Kalle Anka-turneringar gjorde förmodligen sitt till. Den meritlista som sedan följer imponerar. Tillsammans med Anders Järryd (ett annat extennisproffs som numera huserar i Båstad) bildade Hasse Simonsson ett av världens mest framgångsrika dubbelpar. Kulmen för konstellationen nåddes 1983 då de i Öppna Franska Mästerskapen i Paris besegrade Mark Edmonson/Sherwood Stewart i finalen och därmed kunde stoltsera med sin första och enda Grand Slam-titel. Anders och Hasse representerade Sverige vid nio tillfällen i Davis Cup, varav sex slutade med vinst.
– Mitt roligaste tennisminne är just från Davis Cup. 1981 här i Båstad när vi mötte Australien. Anders och jag vann mot McNamee och Mc-Namara i en osannolikt dramatisk femsetare och lyckades hålla liv i matchen, som Sverige till slut ändå förlorade. Men att vi, som knappt var torra bakom öronen, gav dem så hårt motstånd är ett starkt minne.

Dagarna efter vår intervju är det återigen dags för Davis Cup på Tennisstadion i Båstad. Mot Holland. En av de svenska spelarna heter Fred Simonsson, det är Hasse grabb! När detta nummer av Bjäreliv när sina läsare vet vi hur det gick. Oavsett vilket är det förstås en stolt pappa vi pratar med.

– Tänker jag efter är nog ändå mina bästa tennisminnen från Båstad alla de timmar jag spelat ihop med mina barn (förutom Fred sonen Amadeus och dottern Linn, reds anm.) Framför allt Fred, då. Som vi har stått och manglat. Ända sedan han var liten. Hoppat från bana till bana så fort de blivit lediga. Än idag händer det att han frågar om vi inte kan gnugga lite, köra de övningar vi gjorde förr. Då vill han ha mig nära, absolut inte alltid, men ibland. Det är klart att det känns fantastiskt.

Andra hälften av 1980-talet innebar slutet för Hasse Simonssons aktiva tenniskarriär. Istället var det ett annat stort intresse som tog över. Motorsport. Ihop med kompisen Peter ”Poker” Wallenberg startade han PWR (PeterWallenbergRacing)
– som idag är ett av de tyngsta teamen i STCC. Hasse både körde själv och fungerade som teamchef med ansvar för allt från personal till sponsoravtal.
– Sammanlagt blev det tretton år med racingen, i två omgångar. Direkt efter tennisen fick jag kontrakt med Marlboro, 1988-91. Som en liten parentes gjorde då föraren Simonsson en bejublad comeback i Kalle Anka-cup.
– Under invigningen 1990 körde jag in min F3-kärra på centercourten. Det är nog både första och sista gången en cigarettbrandad bil fått vara med i det sammanhanget!

När cigarettreklam förbjöds i Sverige gick sponsoravtalet med tobaksjätten så att säga upp i rök. Hasse jobbade under en period för Svenska Tennisförbundet med att starta upp tennisskolor runt om i Stockholm. Hann med och coacha bl a Niklas Kulti på ATP-touren och var under några år anställd av japanska tennisförbundet och det familjeägda sportföretaget Yonex vars ägarfamilj Yoneyama är Japans motsvarighet till svenska HM-klanen Persson. ”Fast med tre nollor till i slutet” som Hasse uttrycker det!

För tjugo år sedan skaffade sig Hans Simonsson sitt första egna boende i Båstad, ett charmigt radhus borta i Malen. Det är också där vi tar avstamp när han får beskriva sitt perfekta dygn i byn:
– Jag vaknar oftast vid halv sex, kokar en kopp kaffe och går ner till stranden. Tar en promenad och kommer tillbaka till ett hus där ingen är vaken. Sätter mig och funderar lite grann. Väcker min Maria och om vi är ensamma cyklar vi ner till Hotell Skansen och äter lång frukost med utsikt över havet, pratar med folk.
Spelar en och en halv timme tennis. Svettiga och goa äter vi lunch hos Aviva på Fiskekajen, gärna njutande med ett glas rosé i solskenet. Hem och duschar och vilar lite på eftermiddagen. Ny promenad utefter havet. Sedan ställer jag mig vid grillen. Gör min egen sjukt goda pizza till förrätt och en fin lokal köttbit från Köttboden i Boarp till huvudrätt. Till det dricker vi rödtjut. Vi kan vara allt från två till tjugo personer runt bordet. Vanligtvis lägger jag mig helt död vid halvelva på kvällen, men det kan hända att jag går ner på nattklubben LOFT och stannar till de stänger vid tre.

Text: Claes Kanold

Relaterade artiklar

X