
Snygg selfie med caption ”Idag har jag sprungit 2 mil i skogen efter ett lååångt yogapass och jag är inte ens trött! Nu väntas 8-rätters-middag till familjen som jag själv ska laga för att dem är så bäst, bäst, bäst! Livet är underbart!!(+ tusentals smilisar)”
Vi bombarderar Facebook, Instagram, Snapchat med överansträngda selfies, träningsresultat som ingen bryr sig om och bilder på måltider som försöker efterlikna Michelin-stjärniga restauranger, varför?
Vi vill bli bekräftade mina vänner, om och om igen, vi kan inte få nog, vi har gått från ett bekräftelsebehov till att bli bekräftelsekåta.
Det blir lite som en tävling om vem som är skickligast på att måla upp den bästa bilden av sitt liv och vem som lyckas fånga flest människors uppmärksamhet. Vi är ju konstnärer hela högen! Men varför vill man bli bekräftad då? Man vill bli sedd, man jämför sig med andra som gör bra saker och vill få samma respons, man vill höja sin självkänsla, man vill vara en bättre människa, listan är lång…
Missförstå mig rätt, jag tycker absolut att man ska få beröm och bekräftelse men jag tycker det
är en stor skillnad på förtjänad beröm och begärd beröm.
Det blir nästan som att det går från en meningsfull uppskattning till ett krav, ”Shit va drygt att folk inte likear bilden, kan dom inte bara ge en tumme upp, vad skadar det dem??”. Bekräftelsen tappar sin betydelse, man går från kvalité till kvantitet. Bättre med 100 likes som bara tummas upp för att vara schyssta än 10 meningsfulla, ”äkta” likes.
Det enda som syns på sociala medier är hur bra folk har det och det ger en ganska förvrängd syn. Fler och fler känner press för att leva upp till nya standarder som sätts varje dag och det finns inget slut på karusellen.
Något som är lite intressant är att så fort någon faktiskt postar ett inlägg där livet inte är så perfekt som det ”borde” vara och berättar att man inte mår så bra så blir effekten lite skum. Då handlar allt helt plötsligt om att man vill ha uppmärksamhet, att man vill att folk ska tycka synd om en och så vidare… Svår balansgång dedär…
Personligen tror jag att man ska försöka vara ganska opersonlig på sina sociala medier på ett personligt sätt. Man behöver inte berätta om alla sina roliga minnen, ledsna stunder eller hjälteinsatser för att kunna visa vem man är.
Jag tror det är där det blir fel, att man berättar för mycket om vad man gör och för lite av vad man tänker och om vem man är, det är så man lära känna folk.
Nu tänkte jag avsluta på ett opersonligt personligt sätt genom att berätta om mitt operfekta liv. Denna krönikan ska in om 10 min och jag är lite smått stressad, klockan är två timmar över läggdags och jag kommer vara rätt så trött imorgon men snart är det jullov och då kan jag sova, livet är okej! Lustigt…