Om man säger Båstad GIF, eller Giffen som vi alla säger i folkmun, visst händer det något i en Båstadbo då, eller? För mig blev Giffen nästan synonymt med Båstad. Det var här jag lärde känna både orten och människorna för två decennier sedan.
Jag är egentligen ingen föreningsmänniska alls, men just denna förening betyder gemenskap för mig. Så idag kan jag verkligen förstå vad en bra förening kan göra för människor och gemenskap.
Min första kontakt med Giffen var för 20 år sedan. På Giffens 80-års jubileum. Jag minns att jag var nervös. Jag kände ingen, ja förutom nuvarande maken (dåvarande pojkvännen, samma person alltså), och knapp det (det kan som mest ha gått en månad eller två från vårt första möte). Inget blev bättre av att Jan Dock frågade maken/pojkvännen (jag erkänner redan nu att citatet inte är bokstavligt, men andemeningen är där); ”Jasså, hur länge ska den här få vara med?” Med ”den här”, syftade han naturligtvis på mig…
Hela vårt (makens och mitt) gemensamma liv där på 90-talet, styrdes till stora delar av Giffen. Träningar och matcher. Vinster (kul lördagskväll) och förluster (tråkig lördagskväll). A-lagsmatcher som B-lagsmatcher (då blev det en lugn lördagskväll en vinst till trots). Seriesegrar och nedflyttningar. Julbord på Enehall och klubbfester i Giffastugan. Och jag ska väl inte påstå att jag alltid älskade dess inflytande på mitt liv. Men det var en väldigt rolig tid. Bilderna och urklippen av maken som hänger i klubbstugan visar både han och jag upp med stolthet för barnen idag.
Idag har Giffen ett betydligt mindre inflytande på mitt liv (tack och lov). Det mest frekventa är när yngste sonen spelar cup och möter (och slår) dem, eller när ordföranden (riktigt bra kock) och sambo bjuder på mat.
Men, när jag hör Stryktipsets reklamfilmslåt där de sjunger ”… då ses vi på lördag, då ses vi på lördag…” (just den första versionen av denna reklamfilm har för övrigt diskuterats livligt här hemma, skulle den inte kunna vara inspelad just på Örebäckvallen?). Så är det just Giffen och den gemenskap som skapades genom den jag minns. Då, när alla spelare och fruar, samlades i Rossis och Nettsens lägenhet på Östermalmsgatan (eller hos Jensa, eller hos Jonne). Och då, som nu, var Peppes en självklar samlingsplats. Men det var långt innan brats, vaskningar och viprum. Då var det öl, turkiskpeppar och Hootch som gällde.
Och än sitter sången där… ”Svarta byxor, randiga tröjor, det är vårat Giffagäng. Tjejer och grejer och stoooora… knän…”. Heja Giffen!
Louise Dock
Krönikör
