För en himla massa år sedan lät jag mig inom loppet av mindre än en vecka bli spådd av två totalt helt olika personligheter. En hippiechic australisk backpackerska läste min framtid i kaffesump vid en lägereld på en vacker strand. En bedårande jemenistisk restaurangägarinna som gick i lära hos ett av Israels på den tiden mest kända astrologiska medium lade en oerhört komplicerad karta över mitt framtida livs händelseutveckling. Bägge kom fram till skrämmande lika slutsatser. I efterhand kan jag konstatera att mycket av vad de påstod har visat sig stämma. Jag tänker inte avslöja några detaljer, men bägge två kunde se att den pekuniära delen av mitt liv skulle vara skumpig som en bergochdalbana.
Periodvis skulle jag kunna leva obekymrad om min ekonomi utan att behöva anstränga mig över hövan, periodvis skulle jag få kämpa som en dåre för att överleva. Just nu är mitt liv mer dal än berg kan jag erkänna. Men jag är inte orolig, jag vet att jag löser det. Eftersom jag ibland låter mitt obekymrad jag ta över fattar jag ibland beslut som kanske inte är så där helt genomtänkta. Förra året skrev jag på ett kontrakt utan att läsa igenom villkoren ordentligt och det får jag nu betala för. Jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Konsekvensen av min senaste oförsiktiga handling är att jag sedan jag lämnade Båstad för två månader sedan har tvingats försaka allt socialt liv och bara jobba, jobba, jobba. Huvudsakligen åt ett bemanningsföretag i servicebranschen. Jag blir utskickad till hotell, matsalar, konferensanläggningar och festvåningar runt om i Stockholm där jag får bära ut mat, hälla upp dricka och plocka disk. Inte det roligaste jag vet, men nöden har ingen lag. Oglamouröst är bara förnamnet. Men det är bara att bita ihop, jag vet ju att det bara handlar om en relativt kort tid. Snart är jag på grön kvist igen. Och inget ont som inte har något gott med sig. Jag får på mina olika arbetsplatser möjlighet att träffa och lära känna människor jag annars nog aldrig hade mött. Jag får höra historier och ta del av människoöden som berör mig djupt. Jag fylls av respekt för tjejer, killar, män och kvinnor i olika åldrar och från olika länder och miljöer som kämpar och sliter. År ut och år in. För att försörja sig själva och sina familjer. Som den afrikanske diskare som efter att ha gått av sitt pass i disken vid tio på kvällen kopplar upp sig på sitt über-konto och hämtar kunder i city fram till två på natten innan han börjar dela ut morgontidningar några timmar och sedan åker hem och sov tills det är dags att börja arbeta igen. Han bor i Södertälje och har fru och två små barn. Jag lyssnar på servitrisen som levt tillsammans med en brutal misshandlare men nu lyckats finna ny tillvaro med ny man och bildat ny familj och hittat sin roll i yrkeslivet. Jag träffar dyslektiska kockar som härskar i köket och som har bott över hela världen och arbetat på de lyxigaste hotellen. Jag träffar charmörer, skojare, drömmare, en och annan fullblodsidiot, högskolestudenter, äventyrare, säkert en och annan som suttit på kåken. Många har fantastiska historier att berätta, nästan lika många har tragiska livsöden att dela med sig av.
På ett sätt är jag därför tacksam att jag hamnar i knipa lite då och då. Det skänker en viss krydda åt tillvaron, även om det sliter på både kroppen och knoppen. Kanske är det i den här miljön jag hittar stoffet till den där romanen eller det där filmmanuskriptet jag fått för mig jag en vacker dag kommer att skriva. Det får dock inte dröja för länge, jag tänker inte hålla på så många månader till. En annan fördel med att hamna i sådana här situationer är att man inser vilket privilegium det är att få tid över att sätta sig i sin bekväma soffa med en kopp gott kaffe och datorn i knäet och skriva små krönikor åt tidningar som den här. 
Det var faktiskt något de där två spågummorna för en herrans massa år sedan också kunde se skulle bli mitt öde. De påstod även att jag skulle bli världsberömd författare. Men det vete sjutton om jag tror kommer att gå i uppfyllelse. Jag tror jag får nöja mig med att vara halvkänd på Bjärehalvön och det är ju inte fy skam det heller….
Claes Kanold
Krönikör
