Med dessa käcka ord (det finns variationer) väcks man i Flottan, långt innan tuppen ens hunnit harkla sig. Att bli purrad ut innebär på sjömansspråk att bli väckt på morgonen eller inför en vakt.
Värnplikten införs igen. Nu kallas pojkar och flickor födda 1999-2000 till mönstring. Jag mönstrade 1970 i Kristianstad och sökte till T2 i Skövde som sjukvårdare men togs ut som underofficer i Flottan! Så kan det gå. I början av 1972 ryckte jag in på Bataljon Sparre i Karlskrona. Och därmed påbörjades ”gröntjänsten”, dvs några veckor i fältuniform och med infanteriövningar på Rosenholm, ett genomblött inferno utanför Pinan, som Karlskrona kallas. Med viss rätt: t ex är motvinden i stan abnorm. Man kan gå runt ett kvarter och ha vinden mot sig hela vägen …
I Rosenholms 0-gradiga slaskdiken blev hela kompanier dödssjuka. På Sjukan ställdes de febriga upp sida vid sida, vända mot en lång korridorvägg. Sen kom en sköterska och satte termometrar i våra akterkastell. Termometrarna var centralt anslutna och sköterskan satt i en veritabel ledningscentral och läste av oss alla. Marinläkare är ganska njugga med att sjukskriva rekryter, så det blev oftast ett par Albyl och sen ut och krypa i sörjan igen.
Överläkaren på bataljonen var särskilt morbid. Han höll bl.a. en föreläsning om veneriska sjukdomar och visade en lika pedagogisk som förfärlig färgfilm med sjukdomssymtomen. Jag lovar att vi allihop var beredda att omedelbart gå i kloster, när vi lämnade filmsalongen …
Tidig vår 1972 flyttades jag och mina kamrater till Berga Örlogsskolor vid Hårsfjärden söder om Stockholm. Där startade vår ”specialistutbildning” som blivande sambandsbefäl på Signalskolan.
Och sommaren 1972 ökades specialiseringen och vi flyttades till Uppsala och Signalregemente 1 (S1). Efter några veckor i Uppsala var det dags att ge sig iväg till slutplaceringen. Jag var placerad på jagaren Halland. Men eftersom jag hade flickvän i Båstad sökte jag akut landplacering med prioritet Malmö bevakningsområde. Det lyckades nästan: jag blev än en gång placerad i Karlskrona – Pinan – och på Örlogsbasens stab. Lagom till att min flickvän gjorde slut …
Desperat längtade jag ut till ”sjöhavet” igen och kastade in en ansökan om att följa med på HMS Älvsnabbens långresa 22 november 1972 – 23 mars 1973. Hemkomsten passade min muckardatum perfekt. Långresan gick bl.a. till Madeira, Los Angeles, Acapulco (Mexiko) och Bahamaöarna – en trevlig värnplikt, alltså … Älvsnabben var redan pensionsmässig och man påstod att hon mot slutet bestod av 50% färg, 40% rost och 10% metall. Jag var en smula överoptimistisk – min stabschef i Karlskrona, Rolf Nerpin, var fartygschef på ”Snapsen”. Men jag lyckades med ännu en usel tajming: dagen innan jag ansökte hade fartyget blivit fullbemannat …
Sen tänkte jag mig till Chefen för Kustflottan, Christer Kierkegaard, och stabsfartyget HMS Marieholm. Hon hade en marschfart motsvarande hastigheten hos en flanör. Lagom arbetstempo, med andra ord. Nåväl, jag blev kvar på staben i Karlskrona. Det var t.o.m. så illa att en kartriterska och jag blev en smula förälskade – jag hade kunnat bli fast i Pinan! Huga!
Jag muckade våren 1973, åkte hem till Båstad och började sommarjobba på Stig-Bertil Svenssons mäklarfirma. Det blev bara en enda repmånad några år senare. Försvaret hade fått ont om pengar. Så jag fick uppleva hur man gjorde män av pojkar, men blott en enda gång vara med om motsatsen – för att citera filmen ”Repmånad eller Hur man gör pojkar av män” från 1979.
Det är utan tvivel många fina minnen som dyker upp. Och kamratskapet var utomordentligt, även om man tyvärr tappar kontakten efter muck. Men det vi gärna befriades ifrån var logementen och hygienutrymmena. Väl blivna stabsbefäl bodde vi ganska bra i Karlskrona på Bataljon Trolle. Men en kort period under en omförläggning blev vi placerade på den kopiöst nedgångna Bataljon Ankarcrona. Ingen begrep hur det kunde vara så dammigt: en natt på Ankarcrona motsvarade 10 år i ett stenbrott på 1500-talet. Samtidigt var det så dragigt att det var omöjligt att spela kort – korten blåste bort från bordet. Men det spelades en hel del kort i alla fall. Och ibland om smärre penningbelopp, vilket inte var tillåtet. Under ett parti poker dök en gång vakthavande befäl upp, tittade lite slött på pengarna, pekade på dom och sa: ”Och grabbar, dom där pengarna, där! Dom har ni, får jag hoppas, i stället för tändstickor!”
Keep Swinging!
Fritte Friberg
Krönikör
