Jag tänker fånga varje timme

Om jag hade suttit med vid den presskonferens i Rosenbad där vår statsminster och hans entourage av myndighetspersoner tillkännagav att restriktionerna beträffande sommarresandet inom rikets gränser skulle lyftas hade jag inte kunnat hålla mig. Jag hade sannolikt rest mig upp ur min stol och rusat fram till podiet och pussat hela gänget av pur glädje. Yippiiii. Det är fritt fram att lämna Stockholm och ta tåget till nordvästra Skåne.

Apropå presskonferenser ledda av landschefer är jag i dagsläget tacksam för att min karriär inom mediabranschen lett mig till Båstad och inte till Washington. Blotta tanken att som utrikeskorrespondent för Sveriges Television eller liknande tvingas sitta med under Förenta Staternas morotsfärgade överhuvuds bisarra enmansshower i Vita Huset gör mig tokig. Jag fattar inte att därstädes närvarande journalistkår lyckas hålla masken. Själv hade jag förmodligen flugit upp och gett knäppgöken rejält på tafsen, om jag hunnit innan secrect service brottat ner mig, alltså. Nu blir jag väl belagd med inreseförbud till USA efter att ha skrivit det här, strunt samma, hade ändå inte tänkt att åka dit närmaste tiden.

Utifall att Skåne och Båstad belagt oss som bor i kungliga huvudkommunen med inreseförbud undrar jag förresten hur reaktionen blivit. Hur många hade tagit sig ner i varje fall? Täckt ansiktet med djupt neddragen hatt eller virat in sig med sjal. Dolt ögonen med filmstjärnestora solglasögon. Lagt sig till med temporärt hemmagjord skånsk dialekt. Enbart handlat med kontanter så kortuttagen inte kunde spåras. Vänt ut och in på bilens registreringsskylt. Smugit i buskarna på stranden och passat på att tokrusa ner till vattnet så fort lokalbefolkningen tittat åt ett annat håll.

Personligen var jag, i likhet med andra jag känner i ungefär samma situation, väldigt ambivalent innan beskedet kom. Det hade varit svårt att koppla av, man hade haft lite dåligt samvete. Nu är hjärtat däremot fyllt av jubel och fanfarer. En sommar utan Båstad hade varit lika med mental katastrof och bottenlös depression. Tågbiljetten är bokad.

Men jag lovar att ändå vara försiktig. Även om jag vet att det kommer innebära en prövning att inte kunna krama alla underbara när vi ses. Det där med kindpussandet är jag nog mest tacksam över att få pausa ett tag, lär mig nämligen aldrig om man ska börja från vänster eller höger eller om det är två eller tre pussar som gäller eller om man bara ska markera ett smack i luften eller om man ska ge en riktig puss på själva kinden. Snacka om problem!

Hur tror du sommaren blir är det många som undrar. Precis den frågan ställer jag själv. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag den blir alldeles fantastisk. Annorlunda men fantastisk. Lägre puls. Större utrymme. Mer lugn och ro. Vi kommer att sakna tennisveckorna. Vi får hitta på annat att ägna oss åt. Handla i butikerna. Fika och gå på restaurang medan vi håller behörigt avstånd. Ligga i hängmattan och läsa alla de där böckerna vi haft väntande på nattduksbordet alldeles för länge. Bara vädret inte ställer till det tror jag att det blir alldeles lagom med folk i byn, både dagar och nätter. Det kommer nog inte att gå någon nöd på oss, anpassning är nyckelordet.

Min egen plan är att äta våfflor på varenda våffelcafé. Pricka av minst en middag på varenda restaurang inom 15 kilometers radie. Powerwalka eller simma ungefär en timme varenda dag. Lyssna på varenda Sommar-program i P1. Äta ett par närproducerade grönsaker, bär eller frukter om dagen. Jag tänker fånga varje timme, dag, vecka och månad. Och hälsa med armbågen.