För en gångs skull tänkte jag skriva om någonting jag verkligen kan någonting om. Ensamhet. Ett helt naturligt tillstånd för mig. Jag har nämligen varit ensam i stort sett hela mitt vuxna liv. Singel. Ungkarl. Självhushåll. Enastående. Solo. Inte sambo utan ensbo. Visserligen har jag delat bostad med andra människor sedan jag lämnade mitt föräldrahem, men det har oftast varit av praktiska skäl.
När jag i min ungdom bodde utomlands och jobbade som reseledare var vi tvungna att dela lägenhet eller hus, vad nu vår arbetsgivare hade lyckats få tag i. Som mest tror jag att vi bodde fyra personer tillsammans. Olika kön, samma ålder. Vi kom varandra nära och många av dem jag lärde känna då är idag goda vänner som det alltid känns lika härligt att möta. Jag skulle tro att vi har ungefär samma relation som de som gått på internatskola ihop eller som legat vid samma förband i Främlingslegionen. Det kunde till och med bli f ö r intimt ibland. Jag minns särskilt en tidig morgon på Rhodos när vi alla tre lägenhetskompisar som vanligt hade superbrådis till kontoret och allihop var tvungna att använda det trånga badrummet innan vi rusade hemifrån. Lösningen blev att vi uträttade det vi skulle samtidigt. En Shit, en Shower och en Shave. Fast just den situationen inträffade som tur var bara en enda gång.
Några år senare, när jag flyttade till min nuvarande hemort Stockholm, krävde omständigheterna att jag återigen blev en del i ett större boendekollektiv. Ett par riktigt schyssta våningar i centrala stan hann avverkas innan det omsider skaffades eget.
Men därefter har jag alltså levt ensam, i drygt tjugofem år allt som allt. Ingen dramatik i det. I varje fall inte för min del. Jag är fri. Får och kan göra exakt vad jag vill precis när jag vill. Ingen, ingen, ingen lägger sig i. Ingen som klagar på att jag snarkar. Ingen som har synpunkter på att jag småfiser i soffan framför TV:n. Ingen som frågar var jag varit när jag kommer snubblande hem mitt i natten.
Jag tycker faktiskt det är rätt så skönt. Är man ensam kan man dessutom alltid utan att behöva planera evigheter i förväg gå på t ex bio eller teater, det brukar alltid finns i varje fall en plats över. Jag behöver aldrig be någon annan om lov, jag behöver aldrig ta hänsyn till någon annans vilja eller önskemål.
Sedan finns det förstås nackdelar med att vara ensam. Att andra människor ibland tycker det verkar konstigt och inte kan förstå bryr jag mig inte så mycket om, jag har inga synpunkter på hur de lever sina liv så varför ska de ha synpunkter på hur jag lever mitt.
Nej, då är det annat som hamnar på minuskontot: det finns ingen som viskar god morgon älskling när jag vaknar. Ingen som tycker att maten smakat utsökt raring när jag stått vid spisen en timme. Ingen som undrar ifall jag haft en tuff dag på jobbet. Ingen som ropar att barnen vill att jag ska komma in och läsa en saga innan de somnar. Ingen som pussar mig god natt när det är dags att borra in nästippen i huvudkudden. På det hela taget tycker jag nog trots allt att fördelarna väger över. Särskilt denna månad vi nu har framför oss. Jag slipper stressa runt och jaga julklappar. Behöver inte oroa mig för hur många kilon jag kommer att gå upp av all julmat. Det är inget kul att äta ensam. Så där har ni svaret på frågan hur jag kan vara så himla smal och smärt jämt när ni ser mig om somrarna i Båstad…
Claes Kanold
Krönikör
