Vilken sommarmånad jag haft, det är på gränsen till att jag måste nypa tag i min solsönderbrända nästipp och vrida om ordentligt för att övertyga mig själv om att jag inte befinner mig mitt uppe i en sagolik dröm. En glädjebägare utan minsta lilla tillstymmelse till smolk. Eller ja, en droppe smolk smög sig faktiskt in. Som vanligt var det motsatta könet inblandat. Hon som jag en kort period inbillade mig att jag var vansinnigt betuttad i visade till slut sitt rätta jag, och det var ingen rolig historia. Hur korkad får man bli och att man aldrig lär sig blabla etc etc. Turligt nog hann jag bli förälskad tusen gånger om under de 32 dygn jag vistades i Båstad den här omgången. Inte bara i kvinnor kan jag avslöja. Nej sakta i backarna – jag har inte tagit något officiellt kliv ut ur garderoben – utan jag har blivit kär i företeelser och händelser. I vissa fall gamla bekantskaper som fått nytt liv, i andra helt nya uppenbarelser som gjort mig fullständigt salig av lycka. 4 juli till 5 augusti skulle jag kunna kalla en smekmånad med en evig kärlek. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna gifta mig med Båstad, då skulle jag ju också bli Mister Båstad på riktigt…
Häng med på en backspegeltripp i min sommar om ni har lust:
Allt började med att jag en ljummen måndagkväll i juli klev av buss 501 när den stannade bara ett par hundra meter ifrån paradiset där jag skulle tillbringa de närmaste fem veckorna. Mödosamt men glatt rullade jag min maxpackade resväska bort mot Pensionat Hjorten. Jag svimmar när jag tänker på vilket rätt beslut det var att boka in mig där. Jag förstår den av de ofattbart många äldre damerna som innehar längdrekordet; hon har bott på Hjorten varje sommar i 65 år. Ska jag slå det måste jag bli en bra bit över hundra år gammal och varför inte?
Nej, nu märker jag att jag kanske är på väg att bli lite långrandig så låt oss lägga in fastdriveläget i automatväxeln. Första veckan pågick musikfestivalen Summer On. Er underdånige krönikör hade lyckats roffa åt sig pressackreditering (det har sina fördelar att skriva i Bjäreliv, minsann) så jag slapp använda den tunnel i sanden jag grävde förra året för att smita in utan att betala. Trots att jag med råge passerat målgruppsåldersintervallen för arrangemanget får jag lov att utrycka min beundran för de tre magiska dagarna. Vad spelar det för roll att det kommer några droppar regn ibland när Måns Zelmerlöw står på scen?
Strax därpå var det dax för veckan med stort T. Tennisveckan. Bästa någonsin ur mitt personliga perspektiv. Även här hade jag lyckats lura till mig pressackreditering (det har sina fördelar…) så jag slapp använda det hål i staketet på baksidan mot Agardhsgatan jag klippte fram förra året för att klara mig undan entréavgiften. På dagarna satt jag därför på läktarna och tittade på tennis, fråga mig inte vilka som lirade, det har jag redan glömt. Men det spelar ingen roll, det är alltid kul att se på tennis och stämningen kring centercourten är speciell. Jag brukar roa mig med att försöka identifiera så många som möjligt av dem som har förärats plats på hedersläktaren. Mitt mål är att någon gång hamna där, gärna bredvid Hugh Grant, i varje fall om han lyckas locka hit sin motspelerska i min favoritfilm Notting Hill. Julia Roberts, when will you come to Båstad?
Under tennisveckorna är det Herrarna först som gäller för Damerna får vänta på sin tur. Nästa år lär det bli tvärtom igen har jag hört. Hur det blir året därpå vet man aldrig. Spelar ingen roll, det heller. Två festliga veckor är alltid bättre än en. Och även om startfältet möjligen inte var det yppersta så hade vi i varje fall tur med vädret och vansinnigt trevligt på nätterna. Allra roligast hade nog min gamla kompis fru H som en natt fick för sig att hon skulle smita in på tennisstadion och sno en av huvudsponsorernas flaggor för att bädda med den i sin makes, dvs Herr H:s säng. Hon lyckades genomföra uppdraget och hamnar därför i splendid isolation överst på prispallen i damklassen i tävlingen ”Årets Sommarbus i Båstad”. Vem som knep motsvarande placering i herrklassen tänker jag inte avslöja förrän i mina memoarer. Nu har vi bara en dryg vecka kvar: Först Brasseveckan som i år begåvats med helt fantastiskt väder, ett program fyllt av makalösa artister och aktiviteter och ovanligt gudomliga brasilianska gudinnor. Jag älskade varje sekund och blev förälskad varannan minut. Heja Brasilien. En dag innan jag lämnade Båstad för sommaren hade jag äran att få vara med och uppleva Gränslösa Möten. Jag hade själv en liten blygsam roll i sammanhanget och totalt sett är det nog en av de häftigaste dagarna i hela mitt liv. Det skrivs om arrangemanget på andra håll i detta nummer av Bjäreliv så jag ska inte ägna mer utrymme åt det här och nu. Men det kändes definitivt som en värdig avslutning på sommaren 2016. Nu börjar nedräkningen till nästa. Jag längtar redan så jag håller på att gå i tusenmiljoner bitar.
Claes Kanold, krönikör
