Eva Rydinger har nyligen gjort författardebut med romanen Fotografen. En berättelse om fotografen Vanja som når en brytpunkt i sitt liv då hennes mamma dör, och hon återvänder till barndomsstaden Ängelholm. Här berättar Eva om resan från idé till färdig roman.
– Jag kommer ihåg precis när jag fick idén. Det var i januari 2010, jag satt i bilen med familjen, vi skulle på skidresa. Jag skrev ner några lösa trådar på ett papper, och bestämde mig: nu ska jag börja skriva.
Och så blev det. Eva, som jobbar som copywriter på en kommunikationsbyrå, började skriva berättelsen om Vanja. Det som började som en utmaning, ”Jag ville veta om jag skulle fixa det”, blev snart ett arbete med ett tydligt mål: att få boken utgiven.
Skrivandets Hantverk
Liksom bokens Vanja är Eva skåning, med rötterna på Bjärehalvön. Men där tar parallellerna slut. Bokens huvudperson fotografen Vanja är inte Eva. Eva arbetar som copywriter, men att skriva prosa var helt nytt för henne. En kvällskurs i att skriva romaner och noveller på Folkuniversitetet gav henne verktyg som: perspektiv, karaktärsfördjupning, dramaturgi, miljö, dialog, persongalleri.
– Man kan inte bara sätta sig ner och skriva en bok, inte med lyckat resultat. Man måste ha den komplexa skrivprocessen klart för sig, säger Eva bestämt.
Fröet till idén som Eva fick i bilen den där dagen, kom från en tanke hon hade haft länge, men inte hittat formen för. När hon kom hem från skidsemestern började hon skriva. Tiden knyckte hon lite här och där, hon slutade helt att se på tv och prioriterade ensamma skrivarhelger i sommarstugan i Vejbystrand.
– I början skrev jag bara, lät det flöda på. Mycket av det jag skrev då är borta idag. Men det pirrade i magen när jag jobbade med texten, jag visste att det var rätt.
Feedback Och Konstruktiv Kritik
Att låta andra läsa, ta kritik och feedback var viktigt för Eva från början. Den första som fick läsa var en gammal vän som är erfaren filmmanusförfattare.
– Han ställde utmanande frågor om berättelsen och lärde mig dramaturgins viktiga kurvor. Det var bra, det är lätt att bli insnöad och man behöver ärlig kritik utifrån, berättar Eva.
När Eva kommit ytterligare en bit med berättelsen anlitade hon Ann Ljungberg som är lektör och coach. Hon fick värdefull hjälp och bestämde sig för att åka till Sevilla på en skrivarresa med henne och två andra kvinnor som var i samma läge i sin skrivarprocess.
– Det var helt fantastiskt – snacka om egoboost. Att få göra något som bara handlade om mig och min text. Det var stimulerande att träffa människor som gör samma sak, vi kom varandra väldigt nära och hade otroligt kul, säger Eva.
Hemma igen var Eva peppad, och efter ett par redigeringsomgångar skickade hon sitt manus till några förlag. Och blev refuserad. Hon lät manuset vila ett tag men gav inte upp, utan efter en tid skrev hon om, och om, igen.
– Jag ångrar att jag skickade manuset så tidigt. Det är ett nybörjarfel – man ska låta det vila minst ett halvår, för att med nya ögon gå igenom igen och upptäcka svagheterna, har Eva lärt sig nu.
Skrivargruppen Peppade
Nu hade Eva också hittat en skrivargrupp på Facebook. Sju kvinnor som började träffas varannan vecka.
I skrivargruppen fanns Ewa Åkerlind som står bakom lilla pigga Ordberoende Förlag. Efter att ha läst hennes manus frågade hon Eva: När ska jag få ge ut din bok? Eva hade fortfarande drömmen kvar om de stora förlagen, men till slut började hon fundera över hur viktigt det där erkännandet egentligen var. Det visade sig inte var så viktigt. Hon bestämde sig för att tacka ja och ge ut boken på Ordberoende Förlag.
– Det krävs mycket av författaren på ett litet förlag. Men det är jätteroligt! Att få jobba med marknadsföringen, hitta kanaler för att nå ut – jag har ju fått vara med hela vägen. Som debutant på ett större förlag kan man nog lätt försvinna i mängden, resonerar Eva.
I maj kom Fotografen ut och saker har hänt som hon inte kunnat föreställa sig. Berörda läsare har hört av sig med personliga mejl och brev. Även män som inte var den tilltänkta målgruppen. För en månad sedan blev Eva inbjuden att medverka i Radio Malmöhus på temat stolthet. De ville höra henne berätta om känslan att debutera och slutligen få hålla i sin egen bok. Eva Rydinger lät dock lyssnarna förstå att stoltheten har varit en flyktig vän och att den snabbt har blivit omsprungen av nya krav och nya mål. Visst är Eva stolt men nu vill hon givetvis att romanen ska få fortsatt fina recensioner och nå ut till många läsare i hela landet.
– Dessutom har jag börjat på manus nummer två som också utspelar sig i Vejbystrand. Jag har inte riktigt tid för att tänka på stolthet, även om jag är nöjd och glad för min roman Fotografen.
Platser i boken som Vanjabesöker:
Ängelholm
Vanjas barndomshem är beläget på Storgatan i ett av gathusen.
Vejbystrand
Här längs havet vandrar Vanja och tar ut nya riktningar i sitt liv.
Hallandsåsen
Här bor Emma och Johanna i en liten skånelänga med både café och keramikverkstad.
Sandgårdens Skafferi
Grillat lammkött hos Emma och Johanna var i författarens fantasi inköpt här.
Om Vanja:
Vanja Juhlin i Fotografen är en stark huvudkaraktär. Fotografen Vanja är en sökande och rastlös kvinna som alltid lämnat och gått sin egen väg. Hon har en särdeles förmåga att få människor runt omkring henne att både fysiskt och mentalt lätta lite på förlåten. Med kameran över axeln utforskar och väcker hon kvinnor och deras slumrande längtan efter sig själva. Vanja ger dem plats, hon ser dem, bekräftar dem. Och det är när kvinnorna blir sedda som saker och ting händer framför kameran och någon typ av nyförlösning inträffar. Under denna sommar som berättelsen utspelar sig, genomgår Vanja en inre resa när hon konfronteras med minnena som väcks till liv under barndomshemmets köksbord. Hon kastas mellan begrepp som lek, illusion och verklighet. Kameran är hennes redskap men också hennes fiende. För vad händer när linsen vänds mot henne själv?
Bokens budskap är en uppmaning att vända linsen mot oss själva, att söka rätt på vår inre kompass och våra egna behov, och att våga lita på det vi hittar. Men Fotografen handlar också om sökandet efter bekräftelse, om sårbarheten och längtan efter värme. Att det aldrig är försent att göra omstart. Och kanske handlar den också om kameran som har blivit var mans snuttefilt, ung som gammal, och vårt förhållande till den.
Text: Stina Loden
Foto: Mirma Moshiri
