Vet du var du var den 10 juli 1994? Jag vet var jag var. När Tomas Brolin gjorde 2-2 på Rumänien och vidare när Ravelli räddade den sjätte straffen så hoppade, skrek och sprang upp och ner i trapporna på ett studenthem i Dunedin, Nya Zeeland. Jag får både gåshud på armarna och glädjetårar i ögonen av bara tanken… Vilken dag (eller kväll) det var. Det jag sörjer allra mest är att jag där på en pinnstol i Dunedin, missade det kollektiva firandet. När folk kramade, kysste och badade med främlingar i fontäner så var jag väldigt ensam i min glädje.
När jag tittar på dokumentären ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer, så både slås jag av, och återupplever, den oerhörda värme, glädje och framförallt stolthet jag känner. Känslor som jag troligtvis delar med miljoner andra. Hur kommer det då sig att jag, när jag för två veckor sedan ”firade” Sveriges nationaldag, inte kände ett skit. Naturligtvis är det (som vanligt) jag och bara jag som får ansvara för den uteblivna stoltheten. Stoltheten att vara svensk.
För det får väl ändå anses konstigt och rakt ut sagt beklagligt att det ska krävas mer eller mindre sensationella idrottsliga prestationer för att vi kan, eller tillåter oss att känna denna urkraft av kärlek till vårt fosterland. Är det så att vi tillåtit grupper på den extrema högersidan ta vår flagga och vår stolthet som gisslan? Är det så att vi är rädda för att visa denna kärlek i rädslan för att bli kallade rasister.
För vad innebär det då att vara svensk? Nog för att jag har genom mitt blonda hår”svall” och den en gång betryggande d-kupan kvalificerat mig som svensk. Men att vara svensk har för mig inget med utseende att göra. För mig handlar svenskhet att jag tar ansvar för mig själv. Att jag ska bidra till vårt samhälle och, om jag känner för det, ha möjligheten att förverkliga mig själv. Jag ska klara mig själv men samtidigt tillåter jag att dela med mig av mina resurser till de som inte kan göra detsamma. Där jag, när jag behöver vård och omsorg får den hjälp som ett humanitärt synsätt kräver. Att vara svensk är också att kunna ge alla barn en utbildning värd namnet. Barn som senare som vuxna kan återgälda detta genom att i sin tur vara en självständig individ som bidrar till vårt samhälle. För mig handlar det inte om att allt ska vara rättvist, om innebörden av det ordet är att alla ska ha samma. För livet är mycket, men inte rättvist. Men jag anser att vi i Sverige ska vi kunna garantera en viss nivå av livskvalitet för alla som bor här. För mig är Sverige ett land där vi möter varandra med respekt även om jag inte har träffat dig förut, är varmt, öppet och inkluderande.
Så när rektorn på barnens examensfirande uppmärksammade den svenska flagga som barnen turades om att hålla, valde jag att känna stolthet. Stolthet att få stå i sommarsverige och höra välmående barn sjunga in det stundande sommarlovet med vackra psalmer och visor. Där och då lovade jag att fortsätta tillåta mig att vara stolt och svensk, med eller utan idrottsliga bragder.
Så nu drar vi till Grevieparken och återupplever stoltheten att vara svensk och gnäller lite lagom högt att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.
Louise Dock
Krönikör
