Jag är i grund och botten en förhållandevis endimensionell figur med tämligen modesta anspråk på tillvaron. Det krävs inte speciellt mycket för att tillfredsställa mina krav på komfort och kvalitet.
Får jag bara tillbringa sommarmånaderna i en liten stuga med vidsträckt utsikt över Laholmsbukten är jag nöjd. Förutsatt att den ligger på några minuters cykelavstånd ner till badet, vill säga. Och att det finns ett bageri i närheten där man kan handla rykande färska frallor och ugnsvarma kanelbullar på vägen hem från morgondoppet. Att det ska finnas en insynsskyddad uteplats i lä med solsken större delen av dygnets ljusa timmar behöver väl inte tilläggas. Gärna ett eget jordgubbsland, körsbärsträd och en ljuvligt doftande rosenrabatt i trädgården. Vinkällare, bubbelpool, hängmatta och en gemytlig skånsk butler som står till mitt förfogande 24:7 tycker jag inte heller är för mycket begärt.
Jag hade också uppskattat en privat loge vid centercourten under tennisveckorna, med obegränsade mängder champagne, ostron och kaviar. Fler-rätters-middagar på Hjorten och alla andra underbara restauranger i byn. Glada drinkbord på Sand och Pepe´s Bodega.
Eftersom jag är allergisk mot vågskvalp från andra motionssimmare känns det definitivt rimligt att det reserveras en privat bana åt mig på Malens Havsbad ungefär en timme varje eftermiddag, helst såg jag att man höll hela bassängen tom medan jag plaskar mina dagliga tusen meter fram. Ja, sedan borde det gå att ordna så att man slipper bli störd i bastun efteråt, det är så himla irriterande när folk glömmer att stänga dörren efter sig så temperaturen sjunker ett par grader varje gång.
Friska promenader utefter strandbrynet bort mot Mellbystrand tillhör också det livets nödtorft tycker jag, eller uppför branta Tarravägen upp till Hallandsåsens topp. Min gemytlige skånska butler förväntas givetvis tjänstgöra som vattenbärare under dessa påfrestande eskapader.
Nämndes det något om att bli hämtad med limousine för skjuts hem till stugan när min helikopter landat på parkeringen uppe vid Prästliden? Inte? Nu är det gjort i varje fall.
Den där helikoptern skulle komma väl till pass under diverse picknick-utflykter till alla Bjärehalvöns smultronställen. Landningstillstånd på Hallands Väderö borde inte vara särskilt svårt att fixa.
Haha. Nej. Jag har varken vunnit på lotto eller drabbats av storhetsvansinne. Det ovan skrivna var förstås bara på skoj. Jag är verkligen en enkel människa, lätt att behaga. När dessa rader präntas ner är det mindre än hundra dagar kvar till jag kommer ner till Båstad – ska bara hitta någonstans att bo, först, det brukar lösa sig. Som jag längtar! Till att första gången sticka tårna i mina vid det här laget rätt så åldersstigna flipflops och sedan knappt bära strumpor på ett par månader. Kränga på den luggslitna badrocken och traska ut på piren och bada. Den där badrocken hade jag kunnat gå klädd i non stop från juni till augusti. Eller inte.
Ibland när den där längtan så att säga drabbar mig brukar jag försöka komma underfund med var någonstans den där känslan uppstår och vad det är som triggar igång den. För längtan, till en plats eller efter en människa, tar ju sig ofta ett rent kroppsligt uttryck. Man kan längta så mycket att det faktiskt gör ont, fast det är en angenäm smärta. En bild på Facebook, ett möte med någon man annars bara brukar träffa på Bjärehalvön. Det som fick mig att börja längta extra mycket den här gången var att chefen hörde av sig och bad mig knåpa ihop de här raderna. Enda kravet var att jag inte nämnde covid19.
