Ni kan inte ana hur många gånger jag har hört de orden den senaste tiden. Hemma i Stockholm och nu senast när jag spenderade några dagar på Sveriges framsida. I min födelsestad Göteborg, förstås.
Saken är den att ett oproportionerligt stort antal av mina vänner och bekanta är godingar jag lärt känna under alla mina somrar nere i Sveriges vackraste rekreationsort. Och de dyker upp överallt. Både där man mest anar det, som under tennisturneringen Stockholm Open. Där springer jag till exempel alltid på gode vännen Sven E, sportjournalisten från Växjö – även kallad Smålandspostens Dalai Lama. Sven är nämligen världens bussigaste snubbe, om han skulle råka dö en onaturlig död och ett obduktionsteam tvingades karva ut varenda organ ur hans kropp hade de snart upptäckt att hans hjärta faktiskt bestod av ädlaste guld. När vi ses i Kungliga Hallen är det alltid lika kärt och vi brukar som oftast försöka hitta en kväll för angenäm middag på vår gemensamma favoritrestaurang PA & Co. Då kan det bli en och annan rövarhistoria, kan jag lova, men aldrig ett ont ord eller elakt skvaller.
Eller på ett av mina andra (oförbätterlig nattsuddare som jag är) livsnödvändiga vattenhål här uppe i huvudkommunen – Riche. Jag tror aldrig jag varit där någon enda kväll utan att stöta på något känt ansikte från Bjärehalvön i barvimlet. För det mesta gamla festprissar och festprissor, men ibland också yngre förmågor som jag sett växa upp från det de var små oskyldiga knattar som studsat runt på ”mina” solstolar på stranden eller stolta som unga svanar trampat ut på ”mina” trampbåtar. Inte alltid så himla lätta att placera, men alltid lika kul när de kommer fram och säger hej. Det är varje gång lika oundvikligt att snacka Båstad. Hur mycket vi längtar, om vi brukar åka dit under lågsäsong när det är så mysigt och man får tid att umgås med dem som alltid är så stressade när man ses på sommaren, om att man inte känner igen varandra när man inte bär shorts och sliten piké och förr eller senare kommer de där orden – alltid ackompanjerade av en trånande blick – ” ååh, vad jag älskar Båstad”. Och så lovar vi att ses snart nere i Skåne. Underbart.
Häromhelgen var jag nere på förenad nytta och nöjestripp till Göteborg. I den stan vimlar det att bästa båstadfolk. Jag hade turen att springa på flera av dem, några av en slump, andra i lite mer förberedda möten. Som bossen Bobby och ”Marina i repan” på fabulösa Hotell Pigalle. Det var som om vi satt en kväll i baren på Papas, trots att det var ljusan eftermiddag. Bägge två skulle man kunna beteckna som inventarier på Papas. Mig med, om jag får skryta lite. Egentligen är det helt ofattbart att man kan sitta i en hel timme och bara prata Båstad. Det var ju inte så värst länge sedan vi sågs där nere. Men uppenbarligen finns det ett stort tomrum vi måste fylla under den tid av året vi befinner oss i det vakuum jag brukar kalla Off Båstad. Vi dryftade så klart allt som hänt i byn sedan sist. Hur det kommer att se ut nästa sommar. Vad hon gör och vad han gjort och vad de har hittat på. Inte heller här något skvaller eller elakt förtal. Bara gott att säga om alla de andra som vi saknar och som vi längtar till. Jag är inte hundra procent säker på att de som tillbringar sina somrar på andra platser i Sverige under sommaren tycker så genuint mycket om varandra som vi som lärt känna varandra i Båstad. Jag tror inte att alla andra sommarkompisar kramas med sådan äkta värme som vi med Båstad som gemensam plattform för vår vänskap gör. Jag är tveksam till om folk som hänger på Marstrand eller i Visby skrattar lika mycket som vi båstadbästisar gör när vi ses på främmande ort. Men man kan alltid hoppas. För det är nämligen en väldigt skön känsla och en ofantlig energikick att träffa människor som, i likhet med undertecknad, alltid bär med sig en stor del av Båstad i sina hjärtan. Så nu vet ni, när vi ses nästa gång, var det nu än blir, att det alltid är lika angenämt.
Jag hoppas förstås att det blir i Båstad!
CLAES KANOLD
