I tjugo år har Michael Barcklind drivit Hamnkrogen vid Hamnplan i Torekov. Han har utvecklat en rörelse som i det närmaste nog beskrivas som ett klassiskt ölhak till en krog som kommit att kallas Torekovs Sturehof. Han sett byn förändras samtidigt som den blivit hans egen fasta punkt i tillvaron.
Vi ses på den övre uteserveringen med utsikt över Hallands Väderö och hamnen. Det är en av sommarens första riktigt varma dagar och Restaurangveckan pågår för fullt. Vi konstaterar att det varit en konstig vår och att sommaren känns osäker men samtidigt på något sätt lite spännande. Inget vet vad som egentligen kommer att hända mer än att det kommer att komma folk till Bjäre.
– Många är redan här, inleder Michael. Sommargästerna kom redan vid påsken, åkte hem och stängde ner huset i Stockholm för att sedan komma tillbaka igen. Men de har till stor del hållit sig hemma i sina hus, att gå på restaurang har folk varit försiktiga med. Men nu har det släppt även om alla såklart håller på restriktioner och rekommendationer.
Michael berättar att han tidigt insåg att det skulle krävas en stor flexibilitet, och en vilja att testa nya saker, för att klara sig igenom våren när pandemin slog till. Redan inför påsken startade han upp take away på hela menyer vilket blev en succé under en tid då han annars kanske skulle haft i princip helt tomt i kassan efter en helg.
– Vårt koncept ”Vi Lagar Ni Serverar” blev riktigt bra, det uppskattas av våra gäster, både stamgäster och nya.
Men vi spolar tillbaka bandet. Tjugo år har gått sedan han fick frågan om han kunde tänka sig att ta sig an den gamla Hamnkrogen i samband med att fastigheten bytte ägare. En fråga som bara kunde få ett svar. Michael berättar att just denna restaurang haft en speciell plats i hjärtat även långt innan han själv kom att driva den.
– Jag arbetade sedan innan i byn på somrarna och hade sagt att om jag någon gång fick en chans att ta över Hamnkrogen skulle jag skapa en restaurang värdig namnet. Så när frågan kom fanns ingen tvekan och vi renoverade hela restaurangen och öppnade upp och nu har det gått tjugo år.
Att stöpa om en befintlig restaurang till något nytt är inte alltid en enkel resa. Det kommer alltid at finnas gamla stamgäster som inte längre känner igen sig och samtidigt potentiella nya gäster som känner sig osäkra på det är som förr eller om det är något nytt. För Michael och hans kollegor var detta självklart att skapa var något helt nytt.
– För mig var visionen klar. Jag ville ha en klassisk hamnkrog där inredning och mat skulle ha samma känsla och kvalitet. Det tog lite tid att få gästerna att förstå att det var något nytt men jag visste vad jag ville och vi fick snabbt stamgäster samtidigt som vi såklart tappade en del andra.
Tjugo år är en lång tid De gäster som satt i barnstol för tjugo år sedan och åt pannbiff samtidigt som det stänkte sås på golvet är idag en ny generation gäster som kommer med sina respektive och barn. Stamgästerna är många och bland dessa finns såväl bofasta som sommarboende och Michael har kommit att förstå att de helst inte vill se så mycket förändringar. Allra helst ska allt vara som det alltid varit, konstaterar han och blickar ut över hamnen.
– Det är självklart att vi hela tiden utvecklas, det måste vi, men samtidigt är väldigt mycket likadant från säsong till säsong. Att ändra för mycket i menyn är känsligt så det blir små justeringar inför varje sommar.
Under de tjugo år som gått sedan han fick nyckeln till entrédörren har mycket hänt i hamnen. I dag finns det en dryg handfull restauranger kring Hamnplan och alla har de försökt hitta sin egen nisch. Själv driver Michael sedan 10 år även närliggande Hazienda, som dock är till salu och vem vet kanske till och med såld när du läser det här.
– Hazienda är en jättefin restaurang men här i Torekov vill jag fokusera på Hamnkrogen och fortsätta hålla en riktigt hög nivå och då är det bättre att Hazienda får en ny dedikerad ägare som kan utveckla den verksamheten vidare, menar Michael.
Han har levt hela sitt liv i säsonger. Alperna, svenska fjällen och Bjärehalvön. I dag driver Michael verksamheter i Vemdalen, Malmö och Torekov. Samt en festival i Blekinge. Men det är på Bjäre han har sin fasta punkt och han ser sig själv som Torekovbo, även om han inser att det kanske inte är alla som ser det så.
– Här i Torekov ska man helst ha bott i en hel del generationer för att räknas som infödd så i det perspektivet är jag inte Torekovbo, skrattar Michael. Men i hjärtat är jag det till hundra procent!
