När den populära tv-serien Solsidan skulle filmatiseras i somras, utspelade sig en del av handlingen i Torekov. Många Bjärebor var med som statister. På fredag, när filmen får premiär, får vi veta: Kom vi med eller blev vi bortklippta?
Med årets första minusgrader och novembervindarna vinande från havet, känns sommarens inspelningsdagar i Torekov avlägsna. Av de glada morgonbadare som sökt sig till statistprovspelning på Torekov hotell i mitten av juni, är vi några dagar senare ett 30-tal som, iklädda badrockar, träffas i hamnen.
Utanför Rapps konditori poserar vi i våra olikfärgade rockar och lämpliga skodon, för att tilldelas rätt plats i ledet, som senare ska infinna sig nere på morgonbryggan. På andra håll i den lilla badorten spelas gatuscener in.
När en av Sveriges populäraste komediserier tar steget till vita duken, får vi följa de tre paren i en komedi ”om kärlek, barnlängtan, knepiga föräldrar och oskrivna badregler i Torekov”. Vilka av skådespelarna som skulle vara med i Torekov var ännu inte känt, när vi lite huttrandes i den kyliga morgontimman dricker kopp efter kopp av varmt kaffe och väntar på regi.
Marie-Louise Sid-Sylwander, som tillbringat somrarna i Torekov sedan hon var fyra år, hoppas att få bada med Henrik Dorsin, Solsidans Ove, som många av filmkaraktärerna gärna flyr.
Marie-Louise, som är pensionerad solistdansare och nu arbetar i balettledningen på Kungliga Operan i Stockholm, står insvept i dubbla morgonrockar.
– Henrik Dorsin har skrivit librettot till Glada änkan, som just nu går succéartat på Operan. Jag har bland annat lärt honom att dansa vals och drillat honom i danskonstens alla regler. Han är väldigt bra på att dansa, berättar hon.
Marie-Louise anmälde sig som statist eftersom man sökte folk som älskar att morgonbada, vilket hon alltid gjort.
– Vi är fostrade i att morgondoppa. På den tiden, när jag och mina föräldrar och min syster hyrde här, då hade man ofta inte bad och dusch, utan gick på tångbadet och fick bada varmbad en gång i veckan.
Marie-Louise nickar mot Warmbadhuset en bit bort, där man fortfarande kan ta ett varmt bad med nyrepad tång och där saltvattnet kommer direkt ur kranarna.
– Då blev man skrubbad med tångruskor för att verkligen bli ren. För övrigt doppade man sig på morgonen och hade med sin saltsjötvål ibland.
På den tiden kunde man bada naken, berättar hon.
– Det var så få människor här. Då väntade nästkommande familj uppe vid krönet av morgonbryggan. När den ena familjen var klar så bytte man plats. På så sätt är det annorlunda. Nu är det ju ett lämmeltåg på morgonbryggan mitt i sommaren. Det är väl det som vi ska gestalta i dag förhoppningsvis.
Marie-Louise får dock bada utan Henrik Dorsin. Ove åker inte till Torekov. Det gör däremot familjen Schiller. Någon har sett Mickan, Josephine Bornebuschs rollfigur, iklädd en udda huvudbonad som tycks hämtad från 1920-talets badmode. Snart ser vi på avstånd även Johan Rheborg, filmens Fredde, ta plats nere på bryggan.
I filmen åker Fredde, Mickan och barnen till Torekov för att hälsa på Freddes pappa, spelad av ingen mindre än Sven Wollter, som i filmen arbetar som biståndsarbetare i Afrika och har sommarhus i Torekov.
Borta vid bryggan hålls mikrofoner ut över vattnet, för att ta upp dialogen mellan far och son. Vår närvaro får vänta.
Det blir en heldag med många omtagningar och lång väntan. Så det finns gott om tid att ta reda på vad som egentligen gäller i Torekov och varifrån den speciella badkultur, som man driver med i filmen, har sitt ursprung.
Vi hinner till och med äta lunch – iklädda badrockar – på G Swensons, innan det är dags för Tystnad! Tagning! Vi ska spela in scenerna som kommer före de vi just bevittnat.
På den smala strandremsan nedanför Sankta Toras väg, har ett tält byggts upp, ur vilket bland andra Felix Herngren springer ut och in för att titta på de senaste tagningarna. Sakta, sakta följer vi i Mickan och Freddes fotspår och kommer ytterligare några steg närmare badstegen som leder ner i det klara vattnet.
Jag har fått plats bredvid Torekovbon Gerhard Lindesvärd, som tilldelats en liten talroll, så vi får följa skådespeleriet på nära håll.
Själv badar Gerhard inte så ofta från morgonbryggan längre, berättar han mellan tagningarna. Han föredrar Ydrehall, där det är ”lite mer privacy”. Där kan man fortfarande bada naken.
– Det blir lite tjommigt på morgonbryggan. Det är många cocktailpartyn och middagar här på somrarna, så ska man gå och bada tidigt på morgonen så behöver man den stunden för sig själv. Det ska inte bli att minglet fortsätter på morgonbryggan.
På 1960-talet, när Marie-Louise och Gerhard var barn, var det inte morgonbryggan utan sandstranden öster om hamnen som gällde.
– Där hyrde våra föräldrar gropar, där man kunde byta om och ligga och sola när det blåste. En skylt med ett nummer stacks ner i gropen så man visste vems den var. Det var Båstad kommun som grävde ut groparna, berättar Gerhard.
Marie-Louise, som går strax bakom oss i ledet, och Gerhard minns med värme sina tidiga Torekovår, då byn inte alls såg ut som i dag, när det inte fanns några restauranger utan bara Toremalms kiosk, som sedermera blev G Swensons krog, och en grillbar där Hamnkrogen ligger i dag.
De påminner varandra om den gamla fiskaffären som låg på Storgatan, om Stenfeldts, Oves livs och tobaksaffären, ”där man köpte Rival-kolor, Dixie och femöres”, liksom om sina tidiga ungdomsår med räkaftnar på ”hotellet”, det vill säga Kattegat. I baren ”med den skotskrutiga mattan” slank en och annan gin fizz ner. Till Kattegat fick man absolut inte komma i trätofflor, den gängse fotbeklädnaden för många Torekovbor då som nu – åtminstone när det är baddags.
Vad gäller badrocken ska den inte vara ny och snygg utan helst gammal och sliten, verkar det. Något filmmakarna gjort en poäng av. Marie-Louise ler.
– Det är väl hur de nyinflyttade i Torekov tycker den ska vara. Vi har bara satt på oss den badrock vi hade. Hon understryker friheten i att kunna gå klädd i badrock i byn. Inte heller det är något konstigt för dem som bott här länge.
Vad familjen Schiller tycker om Torekov – och hur Mickan och Fredde smälter in här – återstår att se. Marie-Louise och Gerhard, som känt varandra sedan barnsben, har för alltid Torekov i sina hjärtan.
– Att vi tycker så mycket om Torekov beror på att vi återknyter till barndomen. Det gäller inte bara oss, det gäller alla som kommer tillbaka. Det är den trygghet som finns invävd i alla dessa dofter – att gå ut på heden och känna flädern och alla de här vildrosorna. När jag kommer ner hit känner jag ett lugn som jag inte kan känna i Roslagen där jag bor permanent. Man söker sin barndoms rötter, säger Marie-Louise Sid-Sylwander.
TEXT: PETRA CARLSSON
