Faktum är att det är med viss bävan jag ser fram emot den sommar som strax befinner sig bara några almanacksbladrivningar framför oss. Shit, där kände jag mig antik; finns det någon mer än jag som minns de där gamla väggalmanackorna försedda med små block och ett blad för varje datum man rev av efter hand? Strunt samma, det är inte det jag skulle berätta om.
Nej, det är min ambivalens inför stundande sommar jag tänkte ventilera. Bakgrunden är att jag efter många års hattande hit och dit, fyllda av beslutsångest, usel karaktärsstyrka och brist på förmåga att motstå frestelser äntligen lyft kragen och förvandlat mig själv från lealös soffpotäta till målmedveten spänstfantast.
Två lönnfeta med mig jämngamla (och dito -viktiga) kompisar har fungerat som katalysatorer. Den ena träffade jag i höstas och den andre i vintras, då hade det gått några månader sedan jag sett dem senast. Den förste – en gymnasieklasskamrat från Göteborg – hade blivit så chockerande smal att jag spontant misstänkte att han blivit allvarligt sjuk. Den andre – en före detta kollega från tiden i resebranschen – kände jag skam till sägandes inte igen trots att han stod och väntade exakt på den plats vi avtalat att vi skulle ses. Bägge två hade rasat i vikt så till den mildra grad att jag blev såväl förbluffad och imponerad som avundsjuk och nyfiken. Hur hade de burit sig åt? Det visade sig att de var och en på sitt håll hade börjat anlita ett företag som tillhandahåller kostrådgivning och cirkelträningslokaler lite här och var i Sverige (tyvärr inte på Bjärehalvön och det är ett dilemma som måste hanteras i sommar). De delade entusiastsikt med sig av sina erfarenheter av några mer eller mindre asketiska månader med strikta dieter bestående av minimalt kaloriintag och regelbunden motion. Jag kunde ju själv konstatera att det givit resultat och att de bägge gentlemännen otvivelaktigt mådde som de primaste primörer.
Så jag tänkte: ”WTF (vet du käre läsare inte vad förkortningen står för är du lika antik som undertecknad, fråga närmaste barn/barnbarn/barnbarnsbarn) – kan de där kalaskuliga trippelhakade hösäckarna ta tag i sina femtiopluspluffsiga liv så kan jag”.
När dessa rader skrivs har det gått drygt en månad sedan jag tecknade kontraktet och fick min första dietanvisning. Jag valde det alternativ som kallas för ”Rivstart” och innebär att man bara får i sig 600 kalorier om dagen i tre veckor. Jag var skeptisk till de påsar med måltidsersättning och näringsrika pulver jag tvingades inhandla, men dels smakade det förvånansvärt bra, dels lyckades jag uppbringa en disciplin jag visserligen visste jag hade inom mig, men som jag ändå blev oerhört nöjd med att jag förmådde hitta. Idag (en dryg vecka in i april) har min kroppsvikt minskat med ungefär 15 % jämfört med för en månad sedan och midjemåttet med lika många centimeter. Mitt intag av bullar, wienerbröd, kakor, godis, glass, läsk, choklad, potatis, pasta och bröd har varit praktiskt taget noll, jag unnade mig några övertramp första veckan efter första treveckorsperioden. Jag har inte rört en droppe eller rökt ett bloss på flera månader, alltså innan jag satte igång ”mitt nya liv”. Jag går upp astidigt varje morgon och tar en rask enochenhalvtimmespromenad, oavsett väder och jag har hittills cirkeltränat fyra gånger i veckan. Trippelhakan har förvandlats till en dubbelhaka. Där det förut hängde fläsk som fått Michelingubben att se smal ut skönjer jag nu en sexpack som kommer att göra Arnold Schwarzenegger och Marcus Schenkenberg schukt schöschuka av avundschuka. Som ni förstår gör mig allt ovan nämnda lite orolig inför årets Båstad-vistelse. Det kommer att bli ett inferno, en omänsklig prövning, en skärseld. 
Hur ska jag lyckas bibehålla min karaktärsfasthet och viljestyrka? Hur ska jag lyckas undvika alla fenomenala frestelser? Blir jag tvungen att stanna kvar i Stockholm hela sommaren och barrikadera mig i en lägenhet med skafferihyllor fyllda av broccoli och purjolökssoppa, skogsbärsshakes och pulver-chili-sin-carne? Nja, det låter inte som något särskilt lockade alternativ. Så det får nog bli en småsyndig sommar i Båstad ändå.
Claes Kanold
Krönikör
