Det kan göra ont på så många olika sätt. På en-och en-halv vecka har jag upplevt två olika versioner av smärta. Den fysiska formen och ren, skär sorg.
Den fysiska smärtan kom med den genomförda halvmaran. Denna utmaning, som jag fick av en ”vän”, genomfördes med betyget (som jag satte själv) mycket väl godkänt. Och jag måste erkänna att det faktiskt inte är så hemskt som jag (och alla ni ofrälsta därute) trott.
Starten gick ifrån Torekov. Under bussfärden ut insåg jag hur lååååångt det faktiskt är mellan Båstad och Torekov. Det är ju jättelångt. Ut till Hov tar ju en mindre evighet och sen ska vi inte prata om hur många småkrön och svängar det är mellan Hov och Torekov sen. Jag startade i den bakre delen av startfältet. Känns bättre så, att bli omsprungen av en hjord gaseller är liksom inte bra för självförtroendet… Detta var en plats jag höll genom hela loppet. Det är bra att hålla ett jämt tempo har jag hört.
Förutom att jag nästan sprang fel vid 8 km (tusen tack till människorna vid vätskekontrollen, som upplyste mig om det faktum att jag var på väg åt fel håll) så gick det väldigt smidigt (från mitt perspektiv). Jag hade oroat mig lite för ”Hallavarabacken”. Jag hade fått goda råd att ta det lugnt där. Att även om jag inte behövde gå, så skulle jag springa mycket, mycket långsamt. Med andra ord samma tempo som jag hade vid start och hela vägen ned mot Kattvik och lite snabbare än det tempo jag höll från Kattvik och in mot mål… Väl uppe på krönet tillät jag mig ett spontant jubel av och för mig själv. Nu var det värsta över. Ja, eller hur…
Det var först där i Kattvik, efter en 14 km, som jag kände att mina ben stumnade, och när jag svängde av i Norrviken för att ta mig fram längs Strandpromenaden så blev jag väldigt medveten om att kramp skulle kunna bita sig fast i höger vaden närsomhelst. Eftersom jag hade tränat inför detta lopp så visste jag att den enda kuren mot krampkänning är att fortsätta springa. Börjar man gå, för att sedan tro sig kunna avsluta med lite lätta steg på målrakan, så kommer krampen att bita sig fast likt en grävling och man kommer att passera mållinjen likt en åldring med klumpfot och puckelrygg.
Väl i mål stumnade mina ben och detta snabbt. De var helt totalt slut. Och en känsla av lamhet följde mig hela kvällen. Och dagen efter… denna smärta. Absolut ingen knivskarp rakbladssmärta, den går inte heller att jämföra med den smärta som kommer när man föder fram ett barn (för de som vet vad det innebär). Men det gjorde ont, ont i kroppen.
Sorgen då? Att behöva ta beslutet att avsluta ett ungt, mycket kärt liv. Eftersom det blir bäst för den, för oss och flera andra. Och sen att vara den som närvarar vid själva slutet. Då springer jag hellre en halvmara varje dag i resten av mitt liv, med både kramp, klumpfot och puckelrygg.
Louise Dock
Krönikör
