Eftersom jag tillbringar så mycket av min tid i ensamhet händer det ofta – kanske lite för ofta – att jag sjunker ner i tankar som jag inte riktigt kommer underfund med och efteråt kan tycka var i flummigaste laget. De senaste dagarna har varit fyllda av just sådana funderingar. När dessa rader knackas ner på mitt tangentbord befinner jag mig på en av de platser där jag av någon anledning trivs allra bäst – Antibes i södra Frankrike. Att jag över huvud taget hamnade här beror på rätt märkliga sammanträffanden. Och det är just därför jag tänkte ägna månadens krönika åt något konstigt som synkronicitet.
Den välbekante schweiziske psykologen Carl G Jung var på 1920-talet den som först formulerade tankar kring synkronicitet. Något förenklat brukar man beskriva fenomenet som ”meningsfulla sammanträffanden” – även om det i mitt eget fall nästan uteslutande handlar om totalt meningslösa diton – fast man vet aldrig, sista ordet i berättelsen om mitt liv är ju faktiskt inte skrivet än.
Anledningen till att mina tankar i veckan återigen började kretsa kring ämnet är att jag i en tidning läste om den oerhört begåvade PR-kvinnan Eleonore Säll. Det var hon som kom på hela idén och upplägget i klädkedjan JC:s internationellt uppmärksammade kampanj där fotomodellen Erika Linder gestaltade både de kvinnliga och manliga annonsbilderna. Eleonore hade slutat på JC och skrivit en bok om synkronicitet, något som följt henne hela hennes 32-åriga liv och som hon tror benhårt på.
Jag kände stark empati med Eleonores sätt att resonera och försökte lura ut när jag själv första gången kom i kontakt med begreppet. Det var inte så hemskt många år sedan. Det var genom en bok som heter ”Slumpen är ingen tillfällighet” skriven av en herre som jag gärna hade velat vara: en av Sveriges genom tiderna bästa copywriters Jan Cederquist. (Jan gick tyvärr bort 2009, på min namnsdag upptäcker jag när jag googlar). I boken beskriver det mycket filosofiskt lagda geniet ett antal meningsfulla sammanträffanden han själv upplevt: bland annat om hur han i en skivbutik i New York står och bläddrar bland plattorna när han upptäcker att människan som står i hyllan vid sidan om är hans egen son. Ingen av dem visste att den andre befann sig i The Big Apple och för övrigt hade de bägge då inte träffats på rätt lång tid, om jag minns saken rätt.
Och nu (trumvirvel) kommer det knäppaste av allt: Dagen efter jag läst ut boken ”Slumpen är ingen tillfällighet” tar jag tåget ner till Båstad för att fira midsommar i goda vänners lag. Jag är bjuden till mina härliga vänner Paul och Ylva ute i deras underbara hus i Kattvik. Allt är så perfekt som det någonsin kan vara. Kring bordet sitter många av de människor jag uppskattar mest här i livet. Plus ett par jag aldrig träffat innan. Båda ser oförskämt bra ut och är verkligen angenäma nya bekantskaper.
Den manliga hälften sitter mitt emot mig och eftersom jag kört bil och är spik nykter minns jag nästan ordagrannt allt vi pratade om. Jag brukar gilla att snacka om böcker jag precis läst, i synnerhet om de fascinerat mig. Så jag bubblade förstås en hel del om ”Slumpen”. Den trevliga killen på andra sidan bordet ler åt min entusiasm över boken och det är lätt att förstå. Sonen som ”av en tillfällighet” stöter ihop med sin pappa i en skivaffär i New York är nämligen han. Vilka var oddsen på det sammanträffandet?
Är man på rätt humör kan man förstås hitta sammanträffanden i allting. I början av 1980-talet, när jag i tre år under vinterhalvåret bodde på ytterligare en av mina favoritplatser: Eilat vid Röda Havet i Israel inledde jag min period av långa somrar i Båstad. I ett par år växlade jag mellan Röda Havet och Laholmsbukten. Bägge städerna hade då ungefär 5 000 invånare i centralorten, bägge städerna låg vid vattnet med höga landmassor i kulisserna och bägge städerna hade fem siffror i sina telefonnummer, alla började på siffran 7!
Men det konstigaste av allt i den här synkroniciska tankesoppan är att när jag igår kväll tog en promenad till Juan Les Pins, grannstaden som vuxit ihop med Antibes, fick syn på en skylt där det stod ”Välkomna till Juan Les Pins/Antibes – vänort till Eilat”. Hade det stått vänort till Eilat och Båstad vet jag inte vad jag hade gjort. Skrivit en bok, kanske?
Claes Kanold
Krönikör
